Konsert
Uppsala kammarorkester
Uppsala Konsert & Kongress
2 september
Det var en märkbart rörd orkesterchef som hälsade välkommen till den ungefär 300 personer starka publiken när Uppsala kammarorkester hade sin första konsert på nästan ett år. Mona Gunnarsson kunde dessutom välkomna komponisten Sally Beamish som påpassligt var på besök. Tillsammans med kvällens solist Francisca Skoogh höll Beamish en levande och medryckande introduktion till sin pianokonsert ”City Stanzas” och visade hur mycket det förhöll sig till kvällens andra komponist, Ludvig van Beethoven (som dock inte var på plats). Ett mycket bra grepp som gav en helt annan ingång till verket. Det kan annars vara svårare att förhålla sig till helt ny musik.
Beamishs stycke förhåller sig i mycket till Beethovens första pianokonsert, dock utan plagiat eller märkbara lån. Däremot en del av dennes musikaliska grepp, fastän helt i hennes eget tonspråk. Inte minst fanns här en pregnant rytmik som krävde full närvaro, av både publik och orkester. Inledande ”Burlesque” startade med en suggestiv och spännande klangvärld där man fick sitta på helspänn inför vad som skulle hända. I ”Requiem” växte musiken organiskt med ett bärande tema av glissandon. I avslutande ””Rondo: Allegro Scherzando” med smak även av Stravinskij fick solisten Francisca Skoogh verkligen ta i. Något hon gjorde fint och kraftfullt konserten igenom, denna multibegåvade artist (förutom pianist också filosofie doktor och legitimerad psykolog). ”City Stansaz Pianokonsert Nr 3” tål att framföras flera gånger. Välkommen igen Sally Beamish!
Om det verket nosade på den gamle Luddes domäner så var balettsviten ”Prometheus” – tonsättarens enda balett – desto mer Beethovensk, förstås. Bra gjort av en inte så stor orkester att få fram både det monumentala och det skira i hans musik. Tyvärr kunde man bara få handlingen berättad då det inte var någon dansföreställning. Suveräna Rebecca Miller på dirigentpulten gjorde dock sitt bästa för att kompensera med sitt synnerligen uttrycksfulla kroppsspråk. Mer dansant än så har jag aldrig sett en dirigent. Man hade nästan kunnat visualisera musiken bara genom att se henne.
Anpassningen till pandemitiderna var stora, förutom publiktaket så leddes publiken från start in i olika fållor till sina platser med personal i varje kritiskt moment. Bra jobbat!