Litteratur
Lena Kåreland
"Franska flanörer"
Appell förlag
Åh att få vara dandy! Att flanera utan mål längs Paris boulevarder, att slänga nyttan över axeln.
Den här essäsamlingen står inte på hyllan för självhjälpsböcker, ändå vill jag rekommendera den som en sådan (och som reseguide). I vår prestationsinriktade samtid har vi förlorat det planlösa flanerandet. Vi är alltid på väg mot en slutpunkt, om det så är besöket på Louvren eller målgången för Paris Marathon.
Lena Kåreland är professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och här behandlar hon nio författarskap, från Balzac till modern tid och Modiano. Med hjälp av träffsäkra detaljer spatserar vi med romantiska dandyer som Baudelaire och Balzac, går på kafé med realisterna Flaubert och Maupassant. Det är bildat – och underhållande.
Huvudkaraktären är Paris, ett magiskt epicentrum och fokus för det stora begäret. Genom flanörernas, inte sällan vemodiga, blick ser vi hur metropolen förvandlas och moderniseras, hur varuhusen och konsumtionen växer fram men också hur illa det tysk-franska kriget 1870–71 påverkade invånarna.
De franska 1800-talsförfattarna både älskade och hatade sitt Paris. Förhållandet beskrivs schizofrent, staden benämns ömsom som en drottning, ömsom som, hos Balzac, den stora skökan.
Romankaraktärerna, vars öden Kåreland så levande och djupt kunnigt refererar och citerar, lever och älskar i staden, föds och dör. Ofta av syfilis.
Jag fattar att ett Parisliv under la belle epoque inte är något att begära, det gör Kåreland klart för mig, särskilt i en av bokens mest intressant del där hon blottlägger genusordningen i 1800-talets Paris med en analys av Émile Zolas roman ”Nana”. (Nu vet jag exakt var grisetter och loretter befann sig i prostitutionens hierarki.) Frihet och jämlikhet rådde bara för halva befolkningen.
Trots de avskräckande exemplen väcks en melankoli, en spleen, i mig som jag inte känt sedan jag som tonåring första gången läste ”De ondas blommor”. Kåreland skriver i efterordet att hon på grund av pandemin inte kunnat besöka Paris som hon brukar. Och kanske är det denna längtan som färgar texten. Dubbelexponerad genom Modianos ord om sin läsning av gamla parisiska telefonkataloger: "En sjunken stad, ett Atlantis, vars tidsdoft strömmade emot en.”