Poesins medium är orden och ord bildar skilda språk.
Därför har poesin en tendens att hållas fången inom nationella gränser. Varandra näraliggande språk som svenska, tyska, och i viss mån latin, kan i gynnsamma fall bilda en kulturkrets där likartade språkliga mönster och konventioner präglar kretsens poesi.
Men hur ska vi nordliga västeuropeer kunna tillgodogöra oss poesi från oss avlägsna och främmande kontinenter? Vi måste lita till översättningar, ibland i andra hand.
För en tid sedan hade jag nöjet att här i UNT skriva om den koreanska skalden Ko Un, och nu har jag i min hand ett urval dikter av den vietnamesiske diktaren Mai Van Phan, född 1955.
För såväl urval som tolkning via engelskan står duon Erik Bergqvist & Maja Thrane.
Den allvarligaste förlusten vid sådana andrahandsöversättningar gäller rytmen.
Strofindelning och antal stavelser per rad kan övertas direkt, men det bakomliggande språkets rytm och frasering missar vi.
Detta inte sagt som kritik av de aktuella översättarna som gjort ett gediget arbete, utan som ett rent konstaterande.
Så här kan det låta i en dikt som till formen erinrar om haikuns trerading: 5+7+5 = 17 stavelser.
Titeln är ”Obunden”: ”Ett bi flyger in / byter strumpor i hast / störtar ut”
.
Förmänskligandet av naturfenomen är ett genomgående drag som låter ana den visserligen katolskt uppfostrade Van Phans närmare kontakt med buddismen.
Dess reinkarnationslära kommer till uttryck i en annan trerading med titeln ”En sällsam fågel”:
”Landar i trädgården/ Vi känner varandra / från ett tidigare liv”.
Det föreliggande urvalet baserar sig på en rik produktion: Van Phan har givit ut fjorton diktsamlingar i skilda stilarter, från den objektiva koncentrationen i ”Obunden” till längre utläggningar i jagform där känsloinnehållet inte bara gestaltas i bilder, utan även kommenteras av diktens jag.
Konkret personlig men också absurd är den dikt som börjar:
”Jag gick ut för att brygga te, / när jag kom tillbaka var / gästen borta. / I telefon bedyrade hans familj att / han varit död i sju år”. Någon rationell förklaring ges inte.
En känsla som tränger sig på när man läser de korta haikuartade dikterna är släktskapen med Tranströmers sena poem. Samma känsloladdade, okommenterade objektivitet. Kan Mai Van Phan möjligen känna till Tranströmer? Mycket möjligt med tanke på att hans svenska kollega har översatts till över 60 olika språk.