Publiken skrattar och nickar igenkännande åt underfundiga iakttagelser och myser med rödvinsglasen i handen. Det är både en styrka och svaghet. Direktheten gör att det mesta går fram och det publika genomslaget som poetry slam och estradpoesi upplevt det senaste årtiondet skulle inte ha varit möjligt annars. Men enkelheten gör också att det som nått fram till publiken också går upp i rök i samma stund som artisten kliver av scenen.
Silvana Imam är Sveriges avigaste rappare och den definitivt mest intressanta. Det är lätt att få för sig att svensk hiphop är en brokig scen med lika många stilar som rappare, men efter några låtar av Silvana Imam inser man hur homogen den är eller snarare skulle ha varit utan henne.
Imam refererade till Judith Butler och ropade ut sin frustration över samhällets trångsynthet och fick hela Reginateatern att svänga utan ett enda beat. Och även om hon fick uppskattning från publiken gick det att känna obekvämheten i att den vanliga takten revs upp och kom i ofas.
Athena Farrokhzad har både hyllats och Augustprisominerats för sin debutbok ”Vitsvit” och fått moderater att kasta ut sina tv-apparater för sitt radikala sommarprat. På Ordsprak valde hon att rakt upp och ner läsa texter ur diktsamlingen i långsamt tempo och visade att även avancerade texter gör sig bra på scen, även om framträdandet fick många att otåligt skruva på sig i bänkraderna.
Första set slutade med att den polske poeten Bohdan Piasecki återställde estradpoesiordningen. Roliga hiphoptextcitat, referat av tyska basketkommentatorer och fyndiga mellansnack. Som ovanligt välformulerad stå upp-komik, som fick publiken att skratta i lagom intervaller mellan vinsipparna. Kvalitativ underhållning, men en sådan som kändes ihålig efter att Athena Farrokhzad och Silvana Imam visat att scenpoesi kan vara mycket mer än så.