Daniel Börtz är inte främmande för vare sig den grekiska dramatiken eller tragedin som sådan. I tidigare verk, som "Goya" från 2008, blir det framför allt tydligt att han som tonsättare har en sann inblick i vad det är att vara dramatiker, med ett humant förhållningssätt till de karaktärer han sätter musik åt.
När "Medea" har urpremiär på Kungliga operan är förväntningarna därför skyhöga. Kvinnan från Kolchis söker asyl i Korint, blir försmådd och söker hämnd. Att man projicerar vågor som stöter med smeksamt men dödligt våld mot vad man får förmoda är Greklands stränder är väl lite väl opportunt sätt att surfa på tematikens aktualitet – landsflykt och exil. Det centrala i Euripides "Medea", vars översättning av Agneta Pleijel och Jan Stolpe ligger till grund för denna opera, är den splittrade familjen och bärarna av tragedin är barnen.
Att tragedin är ett faktum är tydligt redan i första stund. I ett mausoleumliknande marmorrum står kvinnokören svarta kläder alltmedan Amman (Marianne Eklöf) likt en sierska återger Medeas kval. När Medea gör entré är det i en klagosång. Emma Vetter förkroppsligar vanvettet briljant med röst och närvaro. Karl Fredrik Magnussons Jason är med sina raka linjer som en parodi på den pompöse hjältetenoren, ett ärkesvin i köttslig bemärkelse, men blir även han människa på slutet.
Daniel Börtz partitur bär så mycket dramatik och undertext genom instrumenteringen att Stefan Larsons regiinsats blir tillintetgjord. Det sceniska spelet är statiskt, utan djup eller rörelse. Det är snarare Patrik Ringborg som från pulten dirigerar operans puls och dramaturgi. Mässingblåset understryker Medeas vansinne medan stråkarna får agera förnuftets röst – tills hon kommer fram till slutsatsen att det enda vettiga är att barnen måste dö, då förvrängs de till ett groteskt hånskratt. Att man tagit in Jonas Malmsjö i ett talparti blir därför ett märkligt, nästan överflödigt avbräck i det musikaliska berättandet.
I slutändan blir tragedin distanserad från det allmänmänskliga det vill gestalta. Vilka är de andra figurerna vi hör och ser? Och vet inte teamet bakom att det är sedan gammalt känt att exilens första offer är familjen, om nu exilen är den tråd som man vill i första hand dra i. Dåden i tragedin blir så ofattbara att man lämnar salongen som efter en skräckfilm, skakad på ett sätt som går att skaka bort.