Hur kan man gestalta normbrytande kärlek och sexualitet på operascenen? Ja, operakanon är full av starka kvinnogestalter, fiktiva såväl som mytologiska och historiska, med döden som gemensamma nämnare. Verdis "La Traviata" är baserad på Alexandre Dumas "Kameliadamen", som i sin tur var inspirerad av hans egen kärleksaffär med kurtisanen Marie Duplessis.
Redan där börjar man ana symptomen för den omöjliga uppgiften att skildra en kvinna full av agens och subjektivitet. Hur gör man det när kvinnogestalten är i flera led konstruerad utifrån en maskulin utgångspunkt? "La Traviata", den fallna, bär redan i sin titel ett ok av patriarkala konventioner när det kommer till kvinnors fria sexualitet.
Så hur löser Folkoperan detta dilemma? Jo, genom en inramning som är explicit hedonistisk och karnevalisk. När ridån går upp möts vi av en regelrätt orgie i ett scenrum som utgörs av steril marmor: folk sätter på varandra med löspenisar, ger varandra oralsex och hånglar med varandra, inte nödvändigtvis efter en heterosexuell mall. Problemet är att i vår hypersexualiserade samtid där "Fifty shades of Grey" är en av de mest lästa böckerna någonsin och sex säljer allt från motorolja till deodorant, så blir chockeffekten eller normbrottet mer ett mjaha, i synnerhet eftersom de kroppar som gestaltar den fria kroppen på scen rent estetiskt inte skiljer sig från de kroppar som vi annars är vana att se.
I premiären för sångarlag nummer två är det Susanna Andersson som sjunger titelrollen, och här vill jag återkomma till det dilemma som jag presenterade i inledningen. För om Verdis opera rent scenmässigt är konventionell, inklusive soprandöd på slutet, så är det i musiken och i Violettas sångnummer som den sanna nakenheten – det genuina motståndshandlingen – manifesteras, och det klarar Susanna Andersson med bravur. Det är både sårbarhet och trots hon uttrycker i första aktens soloaria med sin finsmakade röst – inga krusiduller utöver det nödvändiga, men med precision.
Per-Håkan Precht som Alfredo har en sårbar aggressivitet som lämpar sig väl i samspelet med Violetta.
Jeremy Carpenters Germont inger förtroende och pondus, och Karolina Blixt som Annina är iögonfallande att både se och lyssna på.
Jag önskar att den nya trenden för en nyskapande operascen vore att ta musiken på större allvar. De sceniska effektsökerierna skakar inte någon, utom möjligtvis Facebooks sedlighetsnormer. Det enda som egentligen behövs är trots allt rösterna och orkestern.