På scenen i Vasasalen står ett äldre piano med öppet lock. Det är tydligt märkt av tiden, nästan väderbitet. Två överhängsmikrofoner registrerar inte bara tonerna, utan även de klickande och rasslande biljuden som mekaniken avger. En laptop och några effektpedaler filtrerar och färgar signalen innan den skickas ut i PA-systemet.
Simultant hörs både den akustiska klangen från pianot och de förstärkta biljuden, vilket skapar både närvaro och overklighetskänslor. Det ger känslan av att lyssna på en etnografisk fältinspelning och upptäcka en hel musikskatt som ligger gömd.
Shahabis musik har ett tydligt romantiskt och impressionistiskt formspråk. Med fylliga harmonier och ett delikat anslag flirtar hon friskt med kompositörer som Schumann, Debussy och Satie.
Men trots dessa bakåtblickande referenser undviker Shahabi stilistisk regression. Hennes musik är ”post-klassisk” i den mening att akustik och elektronik värderas lika, att den trotsar uppdelning mellan kompositör och uttolkare, samt vänder upp och ned på invanda föreställningar om högt och lågt, gammalt och nytt, etc.
Rummet – både det musikaliska och det verkliga – är lika betydelsebärande som kompositionen och framförandet. När någon i publiken tillfälligt lämnar lokalen, och dörren avger gnisslande ljud, blir det tydligt att Shahabis musik – trots sin tydliga förankring i tonaliteten – tycks upplösa gränsen mellan inom- och utommusikaliska ljud.
Det vore intressant att se vad som skulle hända om hon valde att ta större plats som ”artist”. För även om Shahabi inte tycks ha behov av att framhäva sig själv så har hennes pianomusik stor potential – också utanför institutionella sammanhang.