Lisa Ekdahl är tillbaka. Efter succé i Frankrike har hon bott i New York och det har mest blivit sånger på engelska. Nu turnerar hon med ett helsvenskt program som passar henne så mycket bättre. Hennes svenska texter är välskrivna, enkla och okonstlade och berör mycket mer än de distansskapande engelska. När hon sjunger på svenska knyter hon sömlöst an till den svenska vistraditionen.
Lisa Ekdahl är sig rätt lik från debuten 1994. Hon sjunger om välsignade möten och sviken kärlek. Hon svävar på moln eller sjunker ned i djupaste vemod. Det är inte långt från Mitt livs novell men det raka och självklara tilltalet och de enkla men rätt vackra melodierna gör att budskapet går hem. Hon är en evig tonåring som talar direkt till den tonåring som ännu lever någonstans i var och en av oss och får oss att överraskade minnas den där kärlekshistorien som varit glömd och begraven i hundra år, minst. Hon har fortfarande den där klara, barnsliga rösten som någon gång darrar till en aning över eller under den ton som hon egentligen ska ta men det förstärker bara intrycket av äkthet - det här är ju allvarliga saker. Scenuppträdandet är återhållet, några skämtsamma danssteg tillsammans med bandet mot slutet är så långt hon sträcker sig. Mellansnacket är också sparsamt, opretentiöst men ändå originellt, och skapar en vänlig stämning.
Programmet spänner över hela Lisas produktion vilket betyder många äldre låtar - och en känsla av att tiden har stått stilla i 23 år. Ett par var med redan på hennes första album. De band som binder mig är från "Olyckssyster" 2004 och "Där ser du själv hur högt du når" från "Pärlor av glas" 2006 - och de känns inte gamla. Det blir förstås också många låtar från hennes nya album "När alla vägar leder hem". Jag tycker om dem, de är varma och okonstlade, precis som Lisas tidigare sånger. "Famna jorden" och "Lite svikt i steget" blir mina favoriter. Några adopterade låtar hördes första gången i tv-programmet "Så mycket bättre".
Fyramannabandet, som inkluderar hennes son Milton och långvarige kompisen Mattias Blomdahl, är utmärkt. Lisas texter går fram. Efter en halvtimme skickar hon ändå ut bandet och spelar och sjunger till egen gitarr med Blomdahl som stöd. Det intimare formatet är perfekt för låtar som "Att älska är större". Hon avslutar sitt ordinarie program med "Du var inte där för mig" men publiken är inte nöjd. Som ett (av tre) extranummer kommer så äntligen "Vem vet". Visste väl det.