Entertainers ut i fingerspetsarna

Simon Cop log hela vägen hem efter konserten med det Nashvillebaserade bandet.

Nashvillebaserade Cordovas gav publiken på Katalin en lekfull och spelglad stund på tisdagskvällen.

Nashvillebaserade Cordovas gav publiken på Katalin en lekfull och spelglad stund på tisdagskvällen.

Foto: Rootsy/Pressbild

Musikrecension2019-03-13 11:37
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det svenska bokningsbolaget Rootsy Music marknadsför Nashville-baserade Cordovas med ryktet om att vara ”världens bästa band”. Det är oklart var detta påstående har sitt ursprung, men det hjälper oavsett vad till att dra en hyfsat stor publik till Klubb Uffe – vem kan väl motstå detta?

Cordovas startades i projektform 2011 då multi-instrumentalisten Joe Firstman spelade in ett album med en grupp löst sammansatta studiomusiker. Därefter har bandet antagit en fastare form med musiker som spelar, äter och sover under samma tak (ungefär som The Band gjorde i huset ”Big Pink”).

Musiken för osökt tankarna till den amerikanska guldåldern (den tid då vita cis-män ansågs ha något relevant att säga). Här finns element av allt från Gram Parsons kosmiska country till Crosby, Stills, Nash & Youngs stämsångs-rock’n’roll, blandat med rejält sydstatsgung och några stänk latin-rytmer.

Långt ifrån nyskapande, med andra ord. Därmed är det inte sagt att vi hamnat i en tidskapsel – Cordovas bör snarare ses som sanna kulturbärare. Det handlar inte primärt om att skapa stor konst, utan om att underhålla här och nu – en omisskännlig del av den amerikanska kulturen. Mästerverk skapar man i inspelningsstudion.

Cordovas är ett starkt kollektiv med imponerande musikalisk adaptionsförmåga. Med sex musiker, varav tre sångare och två trummisar finns det dock ett begränsat utrymme att konkurrera om i ljudbilden. Bitvis känns dynamiken lite väl kompakt och endimensionell, men detta vägs upp av en lekfullhet och spelglädje som smittar av sig. Det är omöjligt att inte le hela vägen hem.

Cordovas

Katalin

Tisdag