Beethovenfestival
Västerlövsta kyrka, Heby
18-20 september
Alla vet säkert att Ludwig van Beethoven föddes för 250 år sedan och att musikutövare hade laddat upp för att i stor skala uppmärksamma och spela hans musik. Pandemin satte tragiskt nog stopp för alla dessa planer. Nej, inte alla! Några skärvor av det som planerats har blivit kvar och det är gnistrande skärvor. Giresta och Västerlövsta kyrkas musikstiftelser har avhållit sin planerade Beethovenfestival med tre utsökt fina konserter. Första dagen framträdde Johan Dalene, violin, Kristina Winiarski, cello och Peter Friis Johansson, piano och tredje dagen Vamlingbokvartetten. Lördagens konsert vid vilken jag hade förmånen att närvara hade på programmet två cellosonater, den krävande och rätt långa sonat no 3 i A-Dur, op 69, och den kortare och sista, no 5 i D-Dur, op 102 no 2. Hans Pålsson gav inför varje programpunkt en trevlig och upplysande guide till musiken.
Cellosonaterna spelades lätt, virtuost och elegant med perfekt samspel mellan de båda instrumenten som trots verkens beteckning ”cellosonater” var helt jämställda. Koranyis vackra sjungande celloton och Christenssons distinkta och precisa pianospel gestaltade förnämligt den beethovenska dikotomin; de våldsamma svängningarna mellan sårbart känslosamt och laddade utbrott. Som ett prov på artisternas mästerskap vill jag särskilt nämna den ytterst varsamt, i pianissimo framförda, svindlande vackra adagiosatsen i sonat no 5.
Mellan de båda cellosonaterna spelades de sju variationerna över ”Ein Mädchen oder Weibchen will Papageno ha’n” av Mozart. Det är ett ungdomsverk av Beethoven, ett intagande stycke som spelades lätt och lekfullt med värmande humoristisk touche.
Konserten avslutades med tonsättarens näst sista pianosonat, no 31 i Ass-Dur spelad av Hans Pålsson. Framförandet var virtuost men det som höjde det till mästerskap var den inlevelse som interpreten visade i sin tolkning som han tydliggjorde i sin utförliga introduktion. Han framhöll kasten i Beethovens musik mellan ljus och mörker, eller om man vill, hopp och förtvivlan, och hur de speglade mästarens tumultuariska själsliv. Verket utmynnar dock i försoning och med Hans Pålssons ord, ”trots all tragik som verket rymmer så slutar det ändå lyckligt – det är inte alltid fallet hos Beethoven.” Så fick även denna förnämliga konsert ett lyckligt slut.
Konserterna kan en månad framåt avnjutas inspelade på www.vasterlofsta.se/video.