De första associationerna går ofta till något i stil med The Dubliners pubrock, folkmusikpunkarna The Pogues, slitna drinkare utan tänder, trånga barer och framförallt ett vilt tempo och högljutt. Alla som kan sin irländska folkmusik vet att den handlar om mycket mer än så, samtidigt som de inslagen definitivt är en del av helheten. Och en musikfest som heter ”Irländskt!” med ett utropstecken flaggar ju också för att något uppseendeväckande ska hända. Så mycket ögonbrynshöjande inslag märktes dock inte av på lördagseftermiddagen.
I sal D på markplan lyckades man med sessions som var så lågmälda att de inte hördes ut till entréhallen mer än som svagt radiobrus, trots att dörren var öppen. Inne i salen spelade tre grupper i ett varsitt hörn. Tempot varierade, men volymen lät som att någon granne just varit inne och klagat. Förmodligen var lokalen det största problemet. Så långt från allt vad pubkänsla, rustik miljö och mysigt man kan komma.
När salen släcktes ner i några sekunder tog sig stämningen snabbt, men det tändes snabbt och lysrörsljuset tog död på den i ett nafs. Några musiker tillkom, andra bytte grupp medan några restauranggäster åt en sen lunch. Det var uppenbart att det där utropstecknet riktade sig till alla med ett instrument. Med fokus på workshops och sessions är huvuddelen till för musiker. Som ickemusikalisk besökare var det lika bra att sikta in sig på konserterna och i synnerhet på dagens höjdpunkt på den fronten, Solas.
Det amerikanska bandet firar i år att de har funnits i två decennier och Uppsalaspelningen var deras första konsert i Sverige någonsin. Under de 20 åren de funnits har de byggt upp en trogen publik och klassas i dag som ett av de viktigaste banden inom genren. Det är lätt att förstå varför. De fem medlemmarna behärskar både det sprittande tempostinna och det vemodigt lugna till fulländning.
De gör det med fyra musiker som tycks födda med instrumenten i händerna och den fantastiska sångaren Moira Smiley, som lyfter vokalpartierna till knock out-nivåer.
– Det känns konstigt att spela irländsk musik så här tidigt på dagen, säger Séamus Egan när klockan är ungefär 17.30.
Men inne i stora salen märktes knappt tiden av. Solas version av irländsk folkmusik, som är både egensinnig och fast förankrad i traditionen, kunde varit både ny och gammal och ute hade solen gått ner.