Torsdagens konsert var något alldeles extra, även med trettondagsaftonsmått mätt. Dirigenten Pier Giorgio Morandi dirigerade orkestern med stor precision och med italiensk glöd. Han gjorde orkestern till en perfekt plattform för de båda solisterna som båda är koloratursångare med utomordentligt vackra röster. Den spanske tenoren Airam Hernández har ett stort register med såväl en hjältetenors röstresurser som en lyrisk tenors känslighet. Han besitter en för tenorer unik förmåga att i särskilt gripande partier minska den till ett pianissimo utan att förlora något av dess klang och timbre (han har för övrigt även en stor resegarderob och byter mellan varje nummer till allt mera spännande scenkläder). Ida Falk Winland har även hon en unikt vacker röst, ljus och klar, stark utan att vara överväldigande ens i det högsta registret, och hon sjunger de svåraste koloraturer helt utan ansträngning.
Programmet, sammansatt av musik från en period om 200 år, gav de båda solisterna rika möjligheter att glänsa, både sångligt och sceniskt. Nummer som tagits ur sitt sammanhang får sällan samma dramatiska effekt som i en opera. Dock övertygades man helt av Hernández' passionerade gestaltning av Nemorinos jublande insikt att Adina älskar honom i Una furtiva lagrima ur Donizettis Kärleksdrycken. Winland visade också med små medel hur man återger den lågmälda ömheten mellan en mor och hennes barn i ett par av Monsalvatges Cinco canciones negras och Neddas oro över hennes makes våldsamma svartsjuka (Qual fiamma avea nel guardo) ur Leoncavallos Pajazzo.
Hernández sjöng med spanskt temperament ur två hos oss sällan hörda operor: No puede ser ur La taberna del puerto av Sorozábal och Te quiero morena ur Serranos El trust de los tenorios. Innan programmet avslutades i nutid med I could have danced all night ur My fair lady samt Maria och duetten Tonight ur West side story.
Orkestern ska ha beröm för det inledande framförandet av uvertyren till Figaros bröllop av Mozart och senare i programmet det ljuvligt skira intermezzot ur Cavalleria Rusticana av Mascagni.
Det var inte slut där. Tre extranummer förärades publiken: O mio babbino caro ur Puccinis Gianni Schicchi, smäktande vackert sjunget av Winland; Agustin Laras Granada framfört à la Pavarotti av Hernández; och till sist, ur La Traviata dryckesvisan Libiamo, med båda solisterna tillsammans.