Jag såg Den svenska björnstammen live första gången på en nattklubb i Göteborg sommaren 2010. Det östgötska musikkollektivet, hade precis släppt sin första EP och hemma i Norrköping var de en snackis bland indiekidsen. Ännu hade de inte slagit igenom på bred front men i musikkretsar hade det börjat tisslas och tasslas om sjumannabandet som blandade electrobeats med naiva och underfundiga texter. Den där konserten kvalar än i dag in på min lista över de 10 bästa spelningarna i mitt liv. Trångt, svettigt, öronbedövande och extremt röjigt.
Sedan dess har mycket hänt för den Svenska Björnstammen och när de under fredagskvällen intar scenen på Katalin, är det kollektivets första spelning på höstens miniturné. Mycket har ändrats sedan spelningen i Göteborg. Instrumenten har blivit betydligt fler och scenen har blivit åtminstone något större. Till skillnad från förr börjar konserten också lugnt. Med hjälp av en transparent duk framför scenen, där bilder av skog, hus och en ko(!) framträder, lyckas Björnstammen skapa en tät och mäktig stämning i den nästan fulla lokalen. Låtar som ”Fågel” och den senaste singeln ”Lämnar” avverkas innan ”Trumma Trumma” från bandets första skiva får publiken att jubla högt och höja händerna mot taket. Efter fem låtar dras duken framför scenen bort och björnarna kan få den efterlängtade publikkontakten som är en av de största behållningarna med bandet. Så fort sångaren Åke Olofsson, utsmyckad i en blåglittrig mantel kvällen till ära, ställer bort gitarren börjar han med de karakteristiska jättehoppen upp och ner på scengolvet. Samtidigt springer Klas Isaksson fram och tillbaka mellan synthar och datorer.
Det skaver ganska rejält på sina ställen. I låten ”Svalkar vinden” lyckas sång och instrument hamna både i olika tonarter och i olika takter. Skevheten påpekas också upprepade gånger i mellansnacken. Åke Olofsson berättar för publiken att de inte riktigt kommer ihåg låtordningen och att de inte kunnat stämma basgitarren under dagen. ”Gitarren är dåligt stämd men det gör inte så mycket. Vi är också dåligt stämda” säger han till publikens stora jubel.
Det är inte de kanske något för många tabbarna som uppstår som får konserten att ibland kännas lite tråkig. Tvärt om bidrar detta till en härlig hemsnickrad känsla. Däremot känns bandet i vissa partier lite trötta. Inte minst när de river av ”Vart jag mig i världen vänder” inför ett hav av uppsträckta händer. I de stunderna kan jag sakna den gamla goda tiden, när en yngre björnstam gav allt på scenen och skapade kaos på nattklubbarnas dansgolv.