Dansaren Matthew Branham samrör sig med en livlig matta i "Pianotopografier "som gästat Gottsunda dans & teater.
Dans
Pianotopografier
Koreografi: Kenneth Kvarnström
Gottsunda dans & teater, 5 februari
Rent och avklarnat, mjukt och böljande inleds Kenneth Kvarnströms senaste föreställning "Pianotopografier". Verket är skapat till Nils Frahms stilla pianomusik. Det är som att de fyra dansarnas kroppar blir till en förlängning av själva musiken, en kompletterande klangbotten, inledningsvis på en silkesgrå dansmatta. Men det stannar inte vid dans och musik. Gränserna mot bildkonst och performance suddas också ut. Kenneth Kvarnström är själv med på scenen och skapar abstrakt bildkonst i stunden, i en helt egen form av "action painting".
Allt vävs samman med musikens enande kraft. Rörelserna följer dess mjuka, ofta molltonade klanger i cirklar, böjningar, ellipser. Det gör också de abstrakta konstinstallationer som Kenneth Kvarnström sysslar med fullt synlig i scenens fond. Gränserna mellan konstformerna är suddiga men paradoxalt nog arbetar ensemblen en del med kontraster. De experimenterar med ljus och mörker, mjukhet och krampaktig ryckighet i rörelserna, enande i grupp med gemensamma lyft och solon, allt med sällsamt njutbar modern dans.
Scenen är dunkel. Kostymeringar och bildkonst hållna i en gråskala. En persisk mattas plötsliga röda närvaro på golvet får nästan en chockverkan. Den verkar också få förunderligt liv underifrån. Dansaren som för tillfället har ett solo kan till och med luta sig mot ett rödmönstrat berg som tornar upp sig.
Några grovt täljda och svartmålade trägubbar plockas ibland upp ur scenendekorens plywoodlådor. En får stå ensam i ena hörnet i början medan de blir till en hel hop mot slutet. Eller två hopar, en lite mindre står längre bak mot fonden. Vill de kanske vara med i den större?
Föreställningen är full av bildgåtor och det finns förmodligen lika många lösningar på dem som det finns huvuden i publiken.
Att vara publik på den här föreställningen är som att vistas i en japansk trädgård med räta linjer, kantiga gruskorn, porlande vatten och mjukt formade blad som rör sig rytmiskt och samdansat när vinden drar genom dem. Det är bara att öppna sinnena och låta upplevelsen strömma igenom den egna kroppen.
Efteråt vill Kenneth Kvarnström prata en stund med publiken. Det känns överflödigt först. Men han lägger faktiskt till ytterligare djup till upplevelsen. Dessutom visar han sig ha en chosefri humor.