I sin första vuxenroman - “Föreställningar om Ana Ivan” - har Mikkel Rosengaard (f. 1987) från Danmark, bosatt i New York, hittat ett genialt grepp. Få läsare hade varit intresserade av ytterligare en berättelse om en ung man i storstan. Istället låter författaren sin huvudperson, som bär drag av honom själv, bli smått besatt av en annan människa som han träffar där: en kvinna som vuxit upp i ett öststatsland, med en brokigare uppväxt än de flesta. Han själv blir bara en figur som grubblar över hennes berättelser. Det ytliga nattlivet lägger han ut i en anekdot på sin äldre bror. I den får läsaren smaken av hur tråkig en berättelse om en ung man i New York kunde ha blivit.
Upplägget är att en ung man från Danmark, som flyttat till New York, arbetar på en konstfestival. På en festivalfest träffar han konstnären Ana Ivan från Bukarest. Det händer i romanens första mening: “Den första av hennes historier fick jag höra en vårkväll på ett hustak.” och sen fortsätter det. Ana berättar historier om sin uppväxt med sin mor, och sin far som var en extremt begåvad matematiker, i Ceaușescus diktatur i Rumänien. Det var ett liv överskuggat av diktaturens stränghet som ledde till en tragedi för familjen.
I New York gör Ana en performance som har tidsupplevelse som tema. Just tid intresserar Ana mycket. Och Rosengaard filosoferar mycket över hennes sätt att se på tiden. Så mycket att man skulle kunna säga att boken handlar om tid. Men egentligen är det något annat i texten som är dess viktiga grund, som det inte är lika lätt att få syn på, därför att det är så självklart - och det är den starka tron på berättelser.
Vägen till berättelsen går genom kärleken, att lyssna och att berätta. Det Ana berättar handlar om hennes uppväxt och liv, om barnets kärlek till sina föräldrar, vänner och om glädje och svårigheter. Den kärlek som finns i leken, samtalet, är det som skänker livet mening. Ana hade den med sin far och sina vänner. Ibland. I motsats till den finns den kärleken vuxnes flyktiga köttsliga kärlek vars största brist är, tolkar jag Rosengaard, att den saknar en berättelse. Mikkel Rosengaards text har energi och flyt, även om han ibland har problem med ordval.
Han kan välja klumpiga ord i känsliga passager, och det är inte en översättarmiss. Men behållningen med “Föreställningar om Ana Ivan”, är berättardrivet. Det är som författaren länge längtat efter att få berätta en berättelse och sökt en form för det. Idén är bra och resultatet är mycket lyckat.