“Det var en svår tid. Min senaste bok hade tagit alla mina krafter i anspråk. Jag var utmattad och övervägde att sätta stopp för skrivandet: överge det innan det övergav mig.” Med de orden inleder Theodor Kallifatides sin varma och personliga berättelse “Ännu ett liv” som kommer ut i dagarna.
Missförstår man boken skulle man säga att den är en privat berättelse, som handlar om vad som hände när Kallifatides, 77 år gammal, kände att han behövde sätta stopp för skrivandet. Men privat är den inte. Kallifatides förhåller sig till det som händer i hans liv, förklarar och gör bilder av det. Han utforskar och bearbetar. Hans bok är en litterär berättelse, inte en redovisning om hur något faktiskt var. I första stycket skriver han, till exempel, att han tar en dusch med kläderna på. Det är förstås rakt igenom en litterär konstruktion, en blinkning till läsaren, en uppmaning om att vara vaken. Allting har en djupare innebörd.
Till stora delar är boken en rundvandring i nutidshistoria, både Sveriges och Greklands. Författaren sammanfattar de senaste årens politiska förändringar. Berättar om hur det var att komma till Sverige från Grekland på 60-talet. Han sätter invandrande i ett långt perspektiv. Berättar kort om Grekland under andra världskriget och framåt. Kommenterar det ödesdigra beslutet att kommunalisera skolan, och så vidare. Hans liv är så genomsyrat av skrivande, språk och ord att det även blir litterärt när han återger en frukost eller ett semesterbesök i Grekland med hustrun, eller ett möte med en granne eller vän.
Boken inleds alltså med att författaren sätter punkt, för att det inte går att skriva längre. Men han är ambivalent i sitt beslut. Han vet inte riktigt vad han skall göra med sin tid. Detta skriver han alltså en bok om, och då säger det sig självt, att han fick tillbaka skrivlusten. Det är vägen dit han skriver om i den nya boken.
Till stora delar handlar “Ännu ett liv” om människans grundläggande förhållande till språket. Genom berättelserna blir vi till. Därför innehåller Kallifatides nya bok en angelägen text rent mänskligt, i all sin enkelhet. Inte minst för att den berör både känsla och intellekt.
Det är en text att bli förälskad i. Kallifatides gjuter mod i sin läsare, därför att han hittar en väg genom vilsenheten. Det hela blir en föreställning om balans, en visning i hur en lugn, fantasifull och nyfiken människa betraktar världen. En som djuplodande lyssnar till de människor den möter, deras berättelser och lär sig något av dem. Och så kan livet gå vidare.