Att få tiden att gå. Ett behov som uppstår när tiden hopar sig som stora tygsjok, när det blir så mycket av den att ens närvaro och härvaro hängs undan i en ändlös väntan som inte tycks ha någon bortre horisont. I verkligheten drabbar det många – dem som av någon anledning hamnar utanför yrkeslivet eller personer i väntan på livsavgörande beslut. Vår upplevelse av tid mäts nämligen med att vara behövd av andra och med allt som vi tycker måste göras – och sist men inte minst med vår förväntan på framtiden.
I Jenny Erpenbecks ”Gå gick gått” lider huvudpersonen Richard, nyss pensionerad professor i klassiska språk, av påtvingad sysslolöshet. Efter att avtackningen på institutionen är avklarad och all den lärdom som han har förvärvat nu enbart angår honom själv undrar han ”hur lång tid det ska ta innan han har vant sig vid att ha tid.” Fri att göra precis vad han vill är han dömd till att få dagarna i huset i ett av Berlins villakvarter att gå.
En dag kommer han dock av en slump i kontakt med tio afrikanska flyktingar som hungerstrejkar vid Alexanderplats. Plötsligt vill han veta mer om Niger, Libyen och Burkina Faso, han vill intervjua männen vilkas demonstration under parollen ”Vi blir synliga” han ironiskt nog råkade passera utan att ens lägga märke till. Också de lider i sin påtvingade väntan av förtärande sysslolöshet och samtalar gärna. Men hur ska Richard ta emot deras skakande berättelser om krig, förluster, längtan och hopp?
Historien om hur Richards nyvunna bekanta gradvis blir en del av hans närmaste umgänge och i hans hem får läsa Dante på originalspråk, lära sig spela piano, få fira jul på tyskt vis och Richards födelsedag med afrikanska maträtter är mitt i allt det hopplösa en värmande berättelse.
Sin berättarteknik trogen låter Erpenbeck historiens vingar då och då svepa över berättelsens nu. Richard dras med egna minnen av en far som under nazismen var soldat vid östfronten. Han tänker ofta på sitt liv i gamla DDR och refererar till hur allting var före Berlinmurens fall.
I långa fragment imponerar Erpenbeck med sin berättarstil. Den är återhållsam men varje mening kännetecknas av en knivskarp precision.
Läsaren följer Richards tankeflöde där reflektioner och observationer blandas med ibland oväntade associationer, lösryckta ord och minnesbilder; alltsammans ger en verklighetstrogen och övertygande bild av hur vi alla tänker.
Ett antal tyska verb och substantiv återkommer på mest oväntade ställen vilket skapar en lätt ironisk distans till handlingsförloppet i sig. Verbet ”gå-gick-gått” har en nyckelfunktion: i de asylsökandes liv ingår påtvingad förflyttning mellan kontinenter och en rotlöshet i väntan på asyl, medan för Richards del fylls dagarna med den pendlande rörelsen mellan hemmet och asylboendet. Allt medan åldrande och sjukdomar drabbar hans närmaste bekantskapskrets. Med hjälp av de återkommande referenserna till Homeros, Ovidius, Hesiodos, Herodotos och de klassiska filosoferna skapar Erpenbeck en känsla av tidlöshet i historien om människors flykt och exil.
Trots det lyfter romanen aldrig på riktigt. Sådant kan drabba tendensromaner där budskapet är viktigare än formen. Erpenbeck förmår inte hålla rent mellan skönlitterärt berättande och ett slags reportagestil; långa citat ur lagar och bestämmelser klistras in i texten på ett sätt som bitvis gör den till en informationsskrift om migration och dagens tyska asylpolitik.
Med sin nyfikenhet är Richard en sympatisk karaktär, men han verkar leva i en värld bortom den pågående flyktingkrisen och bortom den debatt som splittrar både EU och nationer och familjer och vänner. Och varför är det endast Richards inre liv som vi får följa? Att vi med några få undantag aldrig på motsvarande sätt får tillgång till Rashids, Osarobos, Awads eller Apollos tankar bidrar till att objektifiera dem vilket jag inte tror är syftet med berättelsen. I övrigt saknar jag en nyansering av romanens tröstlösa bild av Tysklands asylmottagande; vi talar trots allt om ett land som tagit emot över en miljon asylsökande.
Romanens slut förblir öppet. Jag tänker på Bodil Jönssons tankar om tid: ”Vi lever våra liv framlänges. Våra förväntningar pekar framåt.[…] Ingen människa skulle ens kunna resa sig från en stol om hon inte hade en avsikt […].” De hundrafyrtiosju personer som efter sina avslag får plats i Richards och hans vänners hem har inga förväntningar som pekar framåt. De har just blivit en del av ett parallellsamhälle. Fiktionens privilegium är att den inte behöver ge några svar.