I sin Pulitzerbelönade roman ”Att återvända” berättar den Libyenfödde författaren Hisham Matar om sitt liv i exil och om sitt mångåriga sökande efter en förklaring till fadern, diplomaten och affärsmannen Jaballa Matars, försvinnande under Gadaffiregimen.
Året är 2012: Gadaffi har störtats och den arabiska våren inger ännu hopp. Den drygt fyrtioårige Hisham Matar, författarens alter ego och romanens berättarjag, bestämmer sig för att för första gången sedan familjen flydde 1979 besöka Libyen igen.
Med på resan är Matars mor och hans hustru Diana, amerikansk fotograf.
Matar bär på trettio år gamla minnen av sin barndom i en välbärgad diplomatfamilj som rörde sig mellan Tripoli, Kairo och New York och som hade råd med att skicka sönerna till engelska internatskolor.
Här börjar romanens egentliga handling, men berättelsen pendlar hela tiden mellan nuet och alla de år då Matar långt efter familjens flykt och faderns arrestering hade börjat söka efter sanningen om vad som hände fadern i det ökända fängelse där han senast sågs i livet.
”Att återvända” är vår tids svar på ”Odysséen”. Matar skildrar sitt liv i den frånvarande faderns skugga som en modern variant av berättelsen om Telemachos och Odysseus.
Samtidigt för romanens huvudperson ett samtal med såväl arabiska 1800-talspoeter som västerländska klassiker.
Det är en berättelse om den tillvarons flyktighet i både tid och rum som exilen innebär.
Att på samma gång höra hemma på olika platser och ingenstans. Att vilja återvända men inte kunna. Att kunna återvända men inte längre ha något att återvända till eftersom det land man en gång lämnat inte kommer att vara sig likt den dagen då man återser det igen.
Matar skildrar sitt kluvna jag: kosmopoliten som har levt sitt liv i Kairo, Rom, Nairobi, London, Paris och New York respektive den amerikanska författaren vars rykte nu föregår honom i Libyen. Han skriver om sina minnen av barndomens libyska landskap.
Att Matar med ett slags febrig noggrannhet fyller berättelsen med fakta, datum och detaljer gör den något torr och tröttande.
Icke desto mindre knyter romanen på ett intressant sätt samman vår tids berättelser om flykt, förlust och förlorad känsla av tillhörighet med antikens stora epos.
Det enda jag saknar är kvinnornas röster. Om Hisham är en modern Telemachos framstår hans mor som en mycket stark och klok Penelope. Trots det kan hennes och hustruns repliker räknas på ena handens fingrar.
Det är nu dags för kvinnors berättelser om utsatthet i krig och på flykt.