Vackert om industriepoken i Uppsala

När jag ser uttrycket "Industriepoken" tänker jag närmast på den bok i serien Uppsala stads historia, som skrevs 1984 av ekonomhistorikern Kersti Ullenhag och som behandlade utvecklingen 1862-1921. Den blev mycket uppskattad.

Sedan dess har flera decennier gått utan att just något skrivits om Uppsalas industrihistoria. Därför välkomnas Agius' mycket rikt illustrerade och vackra bok varmt. Som specialintresse har han hela sitt liv vid sidan av yrket och politiken haft detta ämne. Industriepoken är för honom ett vidsträckt begrepp, som går ända tillbaka till 1280-talet, då en rad olika industrier växte fram i trakten av nuvarande Saluhallen. Den strömmande åns flöden var kraftkällan.

Här några få exempel på innehållet. Många av oss minns Slotts-senap. Knappast någon familj i Uppsala har betytt mer än familjen Edlund, som låg bakom den och som gjorde "Uppsalaborna till världens mest senapsälskande folk". År 2008 försvann tillverkningen till Polen.

Med tanke på det som läsaren nu håller i sin hand, kan vi gå över till tidningar och tryckerier. Agius är här mycket utförlig; det enda jag kan sakna är endagstidningen Uppsala-Demokraten från slutet av 1900-talet. Det fanns flera småtidningar i staden på 1800-talet, framför allt tidningen Upsala med konservativ prägel, "Nollan", som den kallades. Den fanns kvar till årsskiftet 1956/57. I december 1890 tillkom så Upsala Nya Tidning, som ju har genomgått vissa förändringar, framför allt den att den numera utkommer även på söndagar. År 1903 blev Axel "Koftan" Johansson dess chefredaktör och som sådan kvarstod han samma dag som han avled 1948.

Ett märkligt öde drabbade tryckeribranschen. I slutet av 1800-talet bildades i Uppsala Almqvist & Wiksell tryckeri AB, som 1906 kunde överta Vetenskapsakademins almanacksprivilegium.

I Uppsala hade Almqvist & Wiksell en närmast officiell prägel. När jag under ett antal år var redaktör för serien "Uppsala stads historia" gick man aldrig ut med begäran om anbud utan vände sig direkt med uppdraget till A&W.

I början av 2000-talet gjorde företaget stora investeringar och det såg ut som om man skulle lyckas. Men 2004 gick det inte längre. Agius säger att denna hans bok var den sista som trycktes där, men dock står på försättsbladet ett estländskt företag som tryckare.