Vad signalerar en författare som drar till med undertiteln ”En händelselös roman”? Jag kan inte tänka mig annat än att han vill provocera men – hoppas jag - inte bara för provokationens skull utan också för att utmana läsaren till en mer uppmärksam läsning, en läsning som inte bara tar fasta på vad som står på raderna utan också på vad som står mellan dem. I "Det gula pensionatet" – Wästbergs första roman på åtskilliga år – är huvudpersonen och jagberättaren en herre som inte helt saknar likheter med författaren själv. Han är, förstår man, van vid en hektisk livsföring, han har vistats i kulturdebatternas hetluft, han har haft sin ”beskärda del av andras omsorger, smicker, förtal och bakdanteri” men har nu ledsnat på den värld som består ”av språkliga grimaser, ironiska axelryckningar och klädsam spiritualitet”. Han vill - det försäkrar han om och om igen - ingenting hellre än att komma bort från alltsammans. Han vill uppsöka tystnaden och ensamheten, han vill äntligen få återhämta sig och därför söker han sig utanför säsongen till ett gammaldags, smått förfallet pensionat på den sörmländska landsbygden.
Men vistelsen blir inte som han tänkt sig, den blir inte ett andrum utan - som han själv formulerar det - ett förstoringsglas för allt han inte velat se. Sin enda medgäst, en (som läsaren uppfattar det) nog så godmodig och gemytlig herre som gärna vill samtala, promenera, ja, överhuvudtaget umgås vill han inget ha att göra med och allt eftersom hans avvisningar blir fränare, blir den andre i sin tur spydig och insinuant. Trots att de intar sina måltider vid var sitt bord i pensionatsmatsalen är alla förutsättningar för sinnesfrid som bortblåsta, huvudpersonen är som besatt av den främmande och den oro han bar med sig när han kom stegras dag för dag till den yttersta desperation.
Vad är det då som krävs av läsaren? Inte i första hand uppmärksamhet utan tålamod, tålamod med att allt som sägs sägs mångordigt och om och om igen. Därtill av en person som för säkerhets skull själv är mån om att påpeka att han mångordigt säger samma sak om och om igen. Förvisso ligger det något berörande i det åldrande berättarjagets ambivalenta pendling mellan suget efter att få glömma och försvinna och hoppet om att få börja om – om inte från början så från en annan plats i sitt liv - men problemet är att man nästan inget får veta om hans förflutna, om hans mänskliga sammanhang eller om hans vardagliga förhållanden generellt.
Konkret är Wästberg bara i sin - för all del ganska stereotypa - bild av det gamla pensionatet: det är dragiga fönster och knarrande golv, det är porslinshundar och en gammal spottkopp (som gudskelov är tagen ur bruk), det är radio men ingen tv eftersom apparaten är imlämnad för reparation, det är en argsint men varmt troende köksa som lagar husmanskost som isterband och äggstanning med spenat och falukorv med smält ost och mannagrynsgröt med saftsås. För övrigt är man klaustrofobiskt inlåst i ett medvetande som mal på och mal på, preciöst bildrikt men framförallt så allmänt hållet att man inte har en aning om huruvida det har täckning för sitt till slut alltförtärande självförakt.
Nej, direkt händelselös är den här romanen inte, snarare tråkig. Kanske Wästberg faktiskt bara velat provocera?