Senast Ann Jäderlund visade sig på bokmarknaden var i tolkningar av Emily Dickinsons poesi. Jag fann den underlig för att inte säga apart. Ingenting av intimiteten, den milda ironin eller den varma klangen hos Dickinson fanns kvar i den strikt lexikala översättningen. Den bröt ner utan att bygga upp igen. Ju underligare de textkritiska förlagorna var desto bättre tycktes de passa in i mönstret. Jag drar en uppriktig suck av lättnad när Jäderlund nu är tillbaka till de sätt att tala som hon etablerat genom ett rikt och egensinnigt författarskap. Komplikationerna är mycket mer fascinerande om de får förbli hennes egna och inte pådyvlas någon annan.
Hennes dikt har svängt mellan två poler. Dels har texterna kunnat bli alldeles tomma som ritens eller liturgins språk. Dels finns en lockelse till det ogenomskinliga, det sönderslagna där syntaxen grumlas av en stark åtrå efter andra språkvärldar än de vardagliga. Båda tendenserna finns kvar i den nya omfångsrika samlingen "djupa kärlek ingen". När hon i en svit kärleksdikter talar om ”regelbundenheten i själslivet” hajar man till och blir nästan lite fnissig.
Boken ger prov på de typografiska egenheter som länge följt Ann Jäderlund. Hon kan använda spärrad stil och kursiv genomgående i sina sviter. Så gör man för att signalera emfas, men om allt markeras blir kanske ingenting av vikt. Detta tillhör nog den rituella sidan av hennes skrivande. Kursiven uppfanns i de påvliga kanslierna på 1400-talet och har kanske bevarat något av sin helighet sen dess.
Textens utsmyckningar har åtminstone i en svit en betydelsebärande funktion. I ”Synen” varieras textstorleken till och med hos enskilda ord i samma rad. Jag tror att greppet kommer från bokstavstavlan hos optikern - textbilden blir astigmatisk. Diktsviten stegrar sig upp mot ett intensivt och främmande ljus: ”vitt vitt kanalvitt rosenvitt som själen / vitt rhesusvitt / guldvitt kaktusvitt mjukt ensamvitt / som själen vitt vitt rabarbervitt kolvitt / stålvitt mörkvitt brunt vitt”. Därefter sänker sig orden ner mot Dantes djupaste helvetesmörker. Jag kan mycket väl tänka mig att den här bågen gestaltar en eller annan ögonsjukdom. Att binda en dikts innebörd till dess skapares privatliv är dock en idé som passar sällsynt illa till Ann Jäderlunds skrivsätt.
Till den tomma eller blanka enkelhetens krets får man räkna dragningen mot romantikens slitna bildspråk. Hjortar och enhörningar vore inte otänkbara i Jäderlunds landskap. För längesen kunde hon bearbeta motiv från medeltida hövisk poesi och göra dem nya och skinande; Eufemiavisorna klingade mot millennieskiftets dissonanser.
Det finns gott om klövspår av den sortens mytologiskt grundade språkfigurer också i den nya boken. En stor svit gestaltar en kvinnlig Narkissos i både drömsk och våldsam inramning. En människa förälskar sig i sin egen bild i källan, lapar i sig sin egen död. Myten överlever världens avförtrollning. Men som alltid är det krosset, splittret. Den störda vattenytan är intressantare än blankheten.
Det kan finnas en monotoni i maneren, man kan bli irriterad över att språket aldrig får stanna upp och vila i sin vanlighet. Ann Jäderlunds skrivsätt är en antites till den gamla idén att god stil är den stil som inte märks. Å andra sidan har poesin bara i smala gluggar under historien strävat efter just den sortens enkelhet. Med den samtida manierismen är vi tillbaka i ett normaltillstånd. Det var Göran Palm som avvek från normen, inte Ann Jäderlund.