Jasim Mohameds nya diktsamling förenar anspråksfullhet i ämnesvalet med en enkelhet i språket. Det är en lyckad kombination.
”Vittnen till meningslösa händelser” är en diktbok som är ovanligt enhetlig och ovanligt samtidsinriktad – kanske kommer det att bli så allt mer, att förhålla sig till världen i dagsaktuell, politisk mening blir allt mer uppenbart påkallat.
Spelplatsen för den här boken är flyktingars vägar mot Europa, och då i synnerhet de rutter som går över Medelhavet. Varje dikt utspelar sig mer eller mindre tydligt vid dessa vägar och hållplatser.
Här finns människomyller på kajer i väntan på färjan som kanske kommer, kanske inte:
Färjan norrut kommer på natten
Hamnen glöder
Fötterna dansar som förr fast med knivar i sulorna
Munnarna sjunger som förr
fast med sönderhamrade stämband
Därefter rinner tårarna en mycket kort stund
Så låter en karaktäristisk dikt – de är över huvud taget genomgående skrivna i ungefär samma stil.
Havet är ständigt närvarande, förvisso som vägen till en ny möjlighet, men i betydligt högre grad är skildringen mörk, hopplös – ibland med en närmast brutal vändning.
Någon ropade i gryningen med främmande röst
Himlen tog inte emot
Bottnen tog emot
och fiskarna livnärde sig på
mörka pigment
Titeln talar om vittnen och man kan läsa boken som just vittnesmål om detta som sker så nära oss, just nu. Många dikter beskriver hur någon betraktar skeendet, ”jag såg” blir ett slags omkväde som ofta inleder en dikt. ”Jag såg ett ansikte”, ”Jag såg sorg”, ”Jag såg ljus bryta upp ur marken” är några inledningsrader som sedan följs av pregnanta bilder.
Det är en stark och angelägen diktsamling. Verkligheten ger den dess oundvikliga svärta, men den sista dikten öppnar ändå för något bortom detta i sanning omänskliga:
De kom fram till Danmark
på Förintelsens årsdag 2016
Humledrottningar låg och sov
under bar mark inne i skogarna
i väntan på blomningen
Den kortaste flyktvägen är den
där du vet finns en människa
som väntar på dig