För den som likt mig ofta har tagit sig för pannan inför hans utilitaristiska saltomortaler – om det gör mänskligheten lyckligare, kan vi gott tänka oss att genmanipulera bort oönskade drag i stil med psykopati, har han till exempel hävdat – så klarnar somt, medan annat framstår som ännu mer obegripligt.
Det som klarnar, är att Tännsjö i första hand är en trotsare. Han trivs bäst som obekväm, om så till priset av att göra sig omöjlig. ”Jag har haft ett personligt behov av att utmana auktoriteter av alla de slag”. En filosofins gossen Ruda.
I denna första del av memoarerna skildrar han framförallt tre instängda och auktoritära kretsar: familjen (erinrande om att det inte var så länge sedan barn kunde bli slagna med björkris i Sverige); ”filosofen” i Stockholm på 1960-talet, präglad av den sadistiske Harald Ofstad som förnedrade sina studenter samtidigt som han skrev om vår civilisations förakt för svaghet; samt 1970-talets dogmatiska vänsterrörelser.
1960-talets öppna och sökande vänster dukade under år 1968, menar Tännsjö.
Många fruktade på allvar att stalinister och maoister skulle ta makten i Sverige. Tännsjö slängdes ut ur FNL-rörelsen då han inte marscherade i takt.
Han var för stökig, bidrog bara med splittring. Huruvida han i efterhand förskönar sin egen roll som demokratisk socialist med ambitionen att mota tillbaks maoisterna, kan jag inte avgöra.
Tännsjö skriver om ”en viktig temperamentsskillnad, som kommer till uttryck, mellan dem som vill släta över motsättningar och dem som vill uttrycka dem skarpt”.
Det är helt riktigt, och kanske har det aldrig varit mer önskvärt med stringenta analyser som blottar inkonsekvenser, tomma ord och haltande resonemang, både till vänster och höger. Tännsjö borde kunna ha förutsättningarna, då han är beredd att ifrågasätta det mesta.
Men så gott som varje gång Tännsjö drar igång ett av sina tankeexperiment, landar han i befängdheter. Det kan typ vara rätt, om än klandervärt, att tortera ett oskyldigt barn under max en timma om det kan leda till att ett annat barn undgår en mer plågsam död, under förutsättning att torteraren sedan ställs inför rätta. Och så vidare.
Utilitaristen och djävulens advokat sätter på så vis krokben för den analytiska filosofen.
Det är synd, och Tännsjö finge gärna återvända till sin första husgud Bertrand Russel i stället.