När Anna blir mamma till Harry går hon runt i sjukhuskorridoren och undrar om de andra papporna vill ha henne. Förlossningen har inte rubbat hennes iscensättning av livet som om någon stod och dreglade över henne runt varje hörn. Anna lever bara genom någons blick, mannens eller samhällets, som hon inkorporerat och gjort till en del av sig. När hon ammar lille Harry skäms hon över impulsen att älska honom; det är för banalt, som dålig konst.
Barnen har skapats med Jens, mannen, som är en funktion i Annas liv och en del av den genomtänkta fasaden. Kärleken till Jens är obefintlig då Anna inte tillåter sig att ge av sig själv, att rämna inför honom eller behöva honom av en verklig anledning. Eftersom hon pressar ner sina känslor och arbetar sig igenom dagarna schematiskt, börjar hon att hata.
Moderskap för Anna är att tvångsmässigt följa de biologiska impulserna att hålla sina barn levande, men utan att följas av någon kärlek till dem. Hon vill att Jens dör. Om han bara slog mig, tänker Anna, då skulle jag kunna lämna honom. Men våldet finns bara i Anna. Och när vreden kommer, eller besvikelsen över livets futtighet, då tänker Anna på vit tvätt som fladdrar i vinden.
Agnes Lidbeck är född 1981 och romandebuterar med ”Finna sig”, hon har tidigare skrivit dikter. Kanske är mina förväntningar höga för att romanen i början avger ett slags löfte. Det här handlar om en nutidskvinna där utgångspunkten är att berättelsen om henne utlöses när hon blir mamma, innan dess har hon varit ”en saga för barn” och utan konturer.
Hur är det då att vara mamma i kvinnofängelset? ”Mamman ska få berättelsen att hänga samman”, skriver Lidbeck i ett av sina kursiva avsnitt där något slags osynlig ”lag” gestaltas. Anna måste rymmas inom rutan där hennes liv utspelar sig och blåser upp sitt ego stort, i kompensation för det hon förlorat. När älskaren Ivan visar sig vara döende ser hon framför sig begravningen där hon kommer att få utnyttja sin fallenhet för scenografi. Vilket slöseri, tänker hon vid hans dödsbädd, att ingen ser mig vara så god.
Anna är beräknande, empatistörd. Vad består det här fängelset av, varför är det så mörkt därinne, varför låter Anna sig bli så sjuk?
Jag tror att en nyckel är överklassidentiteten, som Lidbeck gestaltar men inte låter skava mot något, den bara är, utan att konfronteras. Anna inte bara lever ett perfekt, avstängt fasad-överklassliv utan skratt och starka känslor där allt är yta och konvention. Hon är även berättad på det mest utsökta, skolade språk, så att det känns som om Lidbeck vänt sig till en högre makt för att kolla vilket ord som är det mest perfekta.
Hon kan få en aubergine i ugnen att låta som något underbart perverst, hon kan använda ord som ”proveniens” och få en att tro att man fattar det. Men om smärtpunkten i romanen ligger just här, i klasstillhörigheten, så faller bygget att den skulle handla om ”kvinnans möjligheter och begränsningar”, som den utlovar.
Överklassen ska ju ”verka utan att synas”, men om det är det Anna så förtvivlat vill, att synas, ja men släng in henne i en annan kontext då, där den här laddningen i Anna kan fyras av. Nu smiter hon elegant ut ur romanen som en manet, tunn och genomskinlig faller hon ur händerna, och på sista sidan går hon bara sönder. För utan sin älskares kista, som definierar henne, är hon helt utan konturer (igen).
Agnes Lidbeck har kombinerat ett slags ”Ester Nilsson hette en människa”-prosa där berättarrösten är viktigare än romanens karaktärer, med en stört gudabenådad poetisk talang. Jag hoppas få syn på hennes Anna bättre framöver, i någon annan form.