Vår samtida svenska poesi följer slingriga vägar, bort från allt vad bestämda genrer och former heter. I täten för denna nya frihet går de kvinnliga poeterna. Många av dem är ideologiskt sett arvtagaren till 1970-talets feminism samtidigt som de bejakar allmän, könsöverskridande post-postmodernism.
En i denna krets är Elisabeth Berchtold, född 1971, fadern av österrikiskt ursprung men modern helsvensk. Barndomshemmet i en Stockholmsförort var ekonomiskt enkelt men Elisabeth satsade på högskoleutbildning samtidigt som författardrömmen växte sig stark. 2012, då hon hunnit bli 43 år, var det dags för lyrisk debut i bokform, och nu föreligger hennes opus två med titeln ”Kära svan”. På grammatiskt fri prosa formar hon vad hon kallar ett drama, efter antik modell i fem akter med körliknande inpass i dialogerna. Den klassisk- grekiska anknytningen markeras bland annat av ett ord som ”stasimon”, det vill säga ett parti där kören står stilla på scenen utan dans.
Denna form kommer från tragedin medan ”Kära Svan” slutar om inte lyckligt så i alla fall utan katastrof. Fyra röster, eller roller, ingår: Hilma (af Klint), Duva (Anne Charlotte Leffler), Victoria (Benedictsson) samt författaren Elisabeth själv. Det är alltså till stor del feministiska pionjärer som för ordet. I de första akterna klagar de över att leva under manligt förtryck men finner efter hand sin egen röst.
Dags för ett par textexempel. Det är Victoria som talar och med bokstaven stort G åsyftas hennes älskare Georg Brandes.
När vi går till sängs på kvällarna är G mycket trött, alla kvällar vi är hemma ensamma arbetar han. Han kommer inte till mig längre, inga famntag, kyssar, ömhetsbevis, kysser kind men vi är ju inte gamla utan unga. Jag ligger vaken länge i drömmerier, svettas, vrider mig innan sömnen befriar. Han har aldrig velat se mig brinna, vill släcka det som rasar och drömmer. Det som är bristen och styrkan och blodet vill han inte veta av
Mot detta ställs i slutet av boken ”poetens” röst, det vill säga Elisabeth Berchtolds egen:
Ljudträdet behänger med Meddelanden i hennes mage
B i l d b r e v Det rinner vitgul mjölk på Insidan av mina
skrivna kroppar en plats att vara på, finnas till
Att försöka överföra rader som dessa till ”vanlig” omedelbart begriplig prosa är meningslöst. Vad det gäller som läsare är att förutsättningslöst ta in bilderna och rytmen och låta dem väcka gensvar i ens eget djup.