I det sista kapitlet av "Harry Potter och Dödsrelikerna" stod en 36-årig Harry åter på Kings Cross station, denna gång för att vinka av sina barn. Och visst var det tillfredsställande att få veta att de 19 år som gått sedan Voldemort besegrades lunkat på utan överraskningar: Harry och Ginny har gift sig, Ron och Hermione har gift sig, de har fått en rad barn som förstås går på Hogwarts. Men det är också fantasidödande. Inga fler äventyr att drömma om. Inget mer spännande har hänt än att Harry börjat arbeta på det tidigare så förhatliga Trolldomsministeriet.
Den senaste boken kom ut 2007 och fansen har törstat efter mer. "Harry Potter and the cursed child" är resultatet av det märkliga valet att publicera ett pjäsmanus istället för en bok i romanform. Historien är skapad av Rowling, men själva skrivandet har gjorts av John Tiffany och Jack Thorne. Men faktiskt fungerar det förvånansvärt bra att läsa en berättelse som enbart bygger på dialog och kortare scenbeskrivningar.
I centrum står Harrys son, Albus Severus. Till skillnad från sin bror James har han svårt att hantera rollen som barn till den berömde Harry Potter och att vara namngiven efter två av Hogwarts rektorer. Han är inget vidare med trollstaven, usel på quidditch och har dessutom blivit bästa vän med Scorpius Malfoy, son till Harrys skolfiende Draco. ”I just wish you weren't my dad” säger han i frustration och vid ett olyckligt ögonblick råkar Harry säga det förbjudna: "there are times I wish you weren't my son."
Utifrån denna krutdurk berättas en spännande och rapp äventyrshistoria där vi får återse en rad älskade och hatade karaktärer. Redan i bok tre nosade J.K. Rowling på tidsresan, och detta utgör grunden för hela åttonde boken. Greppet är lite billigt kan jag tycka; i stället för att skapa en ny berättelse spelar man på fansens kärlek till de tidigare böckerna. Dessutom känns relationen mellan Harry och Albus framkrystad för handlingens skull, snarare än karaktärsdriven – en balans som Rowling annars brukar lyckas så fint med.
Bäst är de nya bekantskaperna Albus och Skorpius, som har ett djup och där dialogen flyter naturligt. Många av de gamla karaktärerna är dock besvikelser. Ron Weasley, som alltid varit rolig men också haft en allvarligare sida, får bara agera komiskt inslag. Harry är rätt trist och särskilt hans dialoger skriver ofta både barn och vuxna på näsan.
"Harry Potter and the cursed child" är som välskriven fanfiction. Jag njuter stundtals av att åter få befinna mig i trollkarlsvärlden, bläddrar snabbt och ler ibland. Men magin infinner sig inte.