På bokfliktexten till romanen “Nerverna” får läsaren reda på, att Nerverna bygger på den debuterande författaren David Nymans familjs historia. Det utlovar en viss äkthet i den beskrivning av några decennier svensk historia som romanen gestaltar. Berättelsen börjar i 1930-talet, mellan Nyköping och Norrköping, och slutar i det viktiga politiska året 1976.
I “Nerverna” möter vi Ivar, när han träffar Ida och vi får vara med när de bildar familj. Berättelsen handlar om deras visioner och det de försöker att bygga upp, och om hur det grusas. Det som ställer sig i vägen, är till stor del Idas bipolära sjukdom, med så grava depressioner att hon blir psykotisk. I hennes berättelse vävs också ett stycke svensk mentalvårdshistoria in. Det största denna vård förmår att skapa, i denna text, är att anlägga en badstrand vid havet. Detta blir en metafor över, den besvikelse en anhörig till en djupt psykologisk sjuk människa kanske oftast har: den att psykvården löser få svåra problem.
Ivar iakttar sin hustru, avvaktar, och är rädd och skäms för att han skäms. Han är fåordig, och driven av arbetsmoral, samtidigt finner han sig i situationen och är trofast, så trofast att det är mindre bra för hans eget bästa. Detta komplicerade sätt, att ta hand om sig själv, ärver Harry. När vi möter honom 1976, stökande i en låda kvarlämnade saker efter hans far, är det i ett töcken av alkohol och flykt.
Nerver spretar, så även romanen, men kärnan finns i en familjs öde, och därför är det ändå som det ska: en helhet. Och det är ett konststycke, att få ihop en roman på det viset. Perspektivet byter, från Ivar till överläkaren på mentalsjukhuset, till sist blir det alltmer Harrys. I detta finns Idas korta brev insprängt.
Romanen “Nerverna” understryker förhållandet att de materiella förutsättningarna för ett gott liv fanns i Sverige från 1940-talet, kriget nämns knappt. När Ivar tar en bild av sin hustru och son julen 1941 är det vid är välfyllt julbord. Levnadsstandarden är högre än tidigare i historien men verktygen för att ta hand om de sår som uppstår i många familjers själar saknas. Den verkligheten besvärar de flesta.
Romantexten bär, den har en lågmäld genomgående ton, dess ljus är viljan att synliggöra historien, och antyda när den inte vet. Men några psykologiska iakttagelser gör mig osäker på karaktärernas trovärdighet. Detta understryker förstås faktumet, att varje litterärt verk är en hypotes, som varje läsare noga bör begrunda, så även “Nerverna”. Med det sagt kan man bara betrakta David Nymans “Nerverna” som en stark debut.