”Jag ville skriva om nödvändigheten i ett handlande, och hur sorg kan överleva flera generationer”, skriver Malin Nord i en brevväxling med författarkollegan Elin Olofsson som publicerades i tidskriften Provins förra året. Nu är romanen Nord skriver om, ”Barmark”, här. Och den är precis den sortens berättelse om sorg så djup att den blir nedärvd; den blir ett slags rotsystem ur vilket de nya skotten växer. Ofrånkomlig.
”Barmark” är en roman om mödrar och döttrar, en smärtsam och inte sällan klaustrofobisk berättelse om en tråd av kvinnor som tar sin början med Signe. Under andra världskriget tvingas hon fly det ockuperade Norge över gränsen till Sverige. Bakom sig lämnar hon en son och maken som tillfångatagits. Med sig bär hon barnet, dottern, i sin kropp. Hennes flykt är av nödvändighet och saknar alternativ, men sorgen över de älskade hon aldrig mer ska få se lämnar henne aldrig. Det är den sortens sorg som oundvikligen kastar sina skuggor över de som hon har, de som finns kvar, som dottern Monika.
Malin Nords roman växlar mellan Signes perspektiv och Anjas, hennes dotterdotters. Anja har i vuxen ålder återvänt till sitt barndomshem, den plats där mormodern en gång hamnade när hon kom till Sverige, och det är där hon valt att låta sin dotter, Hanne växa upp. Hon läser mormoderns dagböcker för att försöka förstå sin historia och sig själv, och inte minst relationen till sin mamma, Monika, dottern som fick leva i skuggan av sin mors sorg och som i sin tur misslyckats med att ge sin dotter den kärlek hon behöver.
”Jag lovar att stå kvar hos dig, vad som än händer. Det är vad en mor ska göra. Hon ska lyssna till blodet som dånar genom kroppen med samma rytm som barnets”, tänker Anja när hon betraktar sin dotter. Och moderskapet får hos henne, hon som hela sin barndom fruktlöst sökt moderns kärlek och uppmärksamhet, närmast mytologiska dimensioner. Det är som om hennes uppgift är att bryta den kedja av misslyckad, utebliven, moderskärlek som genomsyrat detta led av kvinnor – inget annat spelar någon roll. Här finns bara detta enda: att älska sitt barn, villkorslöst.
Givetvis är det inte oproblematiskt. Inte för Anja, som sent i romanen oroar sig för att hon knutit Hanne för nära intill sig: ”Jag ville inte att hon skulle längta efter mig på samma sätt som jag alltid längtat efter mamma. Men ibland blir jag rädd att hon senare i livet ska säga att min kärlek krossat henne.” Inte heller är det helt oproblematiskt för ”Barmark”, för romanen som sådan, eftersom Anjas obrutna fokus på sin dotter skapar den klaustrofobi jag inledningsvis nämnde. Ja, jag irriterar mig på Anjas desperata vilja att ställa saker i det förflutna till rätta genom sin dotter, och på hennes benägenhet att göra moderskapet till det enda att hålla för heligt i den här världen.
Anjas tunnelseende är förvisso både begripligt och möjligt att ha överseende med, och det finns också något fint i Malin Nords berättarteknik, den som handlar om att vara konsekvent lojal med sina romanfigurers perspektiv. Läsaren får följa Anja, och hennes förmödrar genom henne, utan att där finns någon yttre berättare som lägger sig i. Men, det gör också att Anjas horisont blir hela romanens, och bitvis är ”Barmark” rätt tyngd under sitt högstämda allvar. Jag saknar rufs, liv, ja – skratt. Även de mest sorgtyngda av liv har sina skopor av humor, sina fickor av luft och vila. Jag hade velat se det, eller kanske snarare: jag hade velat att dessa mödrar och döttrar unnades det.
Ändå är ”Barmark” på det hela taget en vacker och berörande roman, och allra mest så i de stycken som handlar om Signe. Berättelsen om hennes flykt, och det som delade hennes liv mitt itu – i ett tydligt och ofrånkomligt ”före” och ”efter”; berättelsen om hur denna såriga kedja av sorg hos mödrar och döttrar först slog rot, skildrar Nord med smärtsam skärpa.
I brevväxlingen mellan Malin Nord och Elin Olofsson skriver de båda författarna mycket och främst om platsen, om det Jämtland där de båda växt upp och skildrar litterärt. Och vid sidan av, eller kanske snarare intimt sammantvinnad med, skildringen av fyra generationer kvinnor, är just byn – platsen – viktig i ”Barmark”. Huset i byn där Signe tvingades skapa ett nytt hem i skuggan av det hon lämnat, blir den plats där Anja av egen vilja söker sig ett hem och en plats på jorden. Ovanför myrmarkerna flaxar då och då korparna olycksbådande förbi: ”Det finns ett landskap. En myr vars ljus faller på den du är. Trösten finns inte. Den är en sömnlös fågel på himlen.”