I en föreläsning från 1850 menar den amerikanske filosofen och författaren Ralph Waldo Emerson att Emanuel Swedenborg var ”en kolossal själ”, som kräver ”ett långt fokuseringsavstånd för att kunna ses”.
Det där om hans kolossala själ har många andra stora själar bekräftat. Till exempel Borges, som hos den udda svensken fann en spegel god nog att reflektera hans egna oändliga spegelvärldar, eller den legendariske zenmästaren D. T. Suzuki, som betraktade honom som ingen mindre än västerlänningarnas Buddha: ”Det är honom ni bör läsa och följa!”
Vad gäller fokuseringsavståndet har det dock ofta, åtminstone populärt, varit ganska kort.
Intresset har främst rört den andra halvan av Swedenborgs liv. Den store andeskådarens.
Denne föds enligt en gängse bild i en stor kris i mitten av 1740-talet.
Kortfattat: Naturvetenskapsmannen Emanuel Swedenborg är på resa. I sin dagbok antecknar han torrt och sakligt platser och datum.
Och så plötsligt: några utrivna sidor. Sedan en märklig katalog av hypnagoga visioner, naket beskrivna och inte sällan med stark erotisk underton, följda av egna, prövande analyser.
Krisen kulminerar i London 1745 då Gud själv uppenbarar sig med ett uppdrag: Swedenborg skall, med Herrens bistånd, tolka Skriftens symboliska budskap.
Efter den dagen uppträder Swedenborg som en Messiasgestalt med dubbla medborgarskap.
Han umgås med andar på stadig basis, gläntar in i himmel och helvete och får detaljerade redogörelser om livet på andra planeter. Det händer att den förhatlige Karl den XII tittar förbi.
Paulus umgås han med i ett år.
Likt en rapportförfattare från det svenska 60-talet dokumenterar Swedenborg både noggrant och lite trist allt han genom resor och samtal får veta om förhållandena i detta det stora Andra.
Och han jobbar hårt. Tolkningen av de två första Moseböckerna utgörs, när den översatts från latin till svenska, av sjutton volymer. Men så har också vartenda ord en annan högre mening, liksom allting i vår jordiska tillvaro har sin motsvarighet i den andliga världen.
Om hela den här centrala perioden i Swedenborgs historia är Ernst Brunner förhållandevis kortfattad i sin nya biografi ”Darra”.
Drömboken dyker upp först nära fem hundra sidor in. Han tycks ha dragit samma slutsats som amerikanen Emerson: han ställer sig långt ifrån.
Dels handlar det väl om att han vill göra rättvisa åt bredden i Swedenborgs professionella liv, som till största delen bestod av naturvetenskaplig forskning. Men framför allt vill Brunner, som den realistiskt drivne författare han är, fånga människan Swedenborg.
På temat om den kolossala själen har Borges om Swedenborg sagt, att ingen annan har undersökt livet ”med samma passion, med samma intellektuella kärlek”.
Brunner skulle kanske skriva under på det, om man i fråga om det passionerade undersökandet inkluderar sådant som återkommande äventyr med prostituerade, följda av patetisk ruelse, och på den intellektuella kärlekens konto skriver upp storhetsvansinnet, hävdelsebehovet och avundsjukan.
Liksom många andra efterkommande manliga författaregon i det landet drar Swedenborg sig till exempel inte för att litterärt lustmörda sina fiender (svågern Erik Benzélius återfinns vid något tillfälle i helvetets uppsamlingskärl ”för de urinösa dräggen”, med ett söndertrasat, benigt skinn kring hjärnan).
Nej, "Darra" bidrar inte till hagiografin. Exakt hur det ligger till med den vetenskapliga noggrannheten får någon annan bedöma, men porträttet som Brunner framställer det är fascinerande.
Fullkomligt obegripligt, eftersom han inte ens gör ett vettigt försök att förklara Swedenborgs utveckling och märkliga föreställningar, och just därför levande.
Synd bara att Brunner inte stannar där, på lagom ironiskt avstånd, utan psykologiska teorier och klargörande filosofiska utläggningar (det senare hittar man mer av i Olof Lagercrantz ”Dikten om livet på den andra sidan” från 1996 och Lars Bergquists lysande ”Swedenborgs hemlighet” från 1999) men med fokus på människan i hans vardag.
I stället zoomar han ut, inte bara från det visionära själslivets detaljgestaltade mikrokosmos, utan, tja, ut från Swedenborg själv.
In i bild väller i gengäld ännu en gång hela det myllrande 1700-talet, alla dessa detaljer som Brunner redan gått vilse bland i tidigare historiska biografier. 750 sidor.
En peruks uppbyggnad. En interiör: "gipsade tak. Trapporna var av sten, vindstrappan av trä, golvet där uppe av kantställt tegel, taket täckt med järnbleck”.
Emanuel Swedenborg – himlagenial och alldagsmänsklig.
Inget nytt under den sol vilken, enligt honom själv, alltid står i fyrtiofem graders vinkel till änglarna, men glimtvis så påtaglig som vore han andligen närvarande.
Där går han. In och ut ur Brunners bild.
Fotnot: Hagiografi betyder här hyllande beskrivningar av historiska personer.