Det är 1530-tal när den sextonårige Henri-Maximilien Ligre lämnar familjegodset utanför Brügge. Familjen har med stora ägor, fabriker och bankverksamhet, men han föredrar en tillvaro som fri soldat. Brist på strider råder verkligen inte. Starka intressen krockar inom såväl den andliga och värdsliga makten i reformationens Europa.
På väg västerut träffar Henri-Maximilien en annan vandrare. Klädd i enkel kåpa strävar ytterligare en av huset Ligres avfällingar, soldatens tjugoåriga kusin Zenon. Han är oäkting, son till arvingens faster och en florentinsk adelsman, och har nu, utled på dogmer och hyckleri, lämnat sina teologistudier för den dunklare alkemin. Innan de skiljs åt påminner Henri-Maximilien Zenon om en kärlek som väntar hemma i Brügge. Han kan vända om, välja ett tryggare liv! Men han skakar det av sig. Någon annan väntar också, längre fram längs vägen. Vem? ”Jag själv.”
Mellan denne självsäkre vandrare och den skandalomsusade filosofen Zenons död i en cell fyrtio år senare ryms en vindlande resa genom 1500-talets Europa. Och det är med Zenon vi vandrar. Vid korsningen följer Marguerite Yourcenar tveklöst filosofen in på en sidostig medan soldaten väljer landsvägen.
När "Vishetens natt" först kom ut 1968 hade Yourcenar – som senare skulle bli första kvinnan i franska akademien - redan en stor historisk roman bakom sig. Den hypnotiska "Hadrianus minnen" från 1951 hade gjort henne berömd, och "Vishetens natt" befäste denna status. Som skildring av intellektuellt motstånd i en orolig tid var den förstås en attraktiv spegel för samtiden, men fascinationen gick djupare än så. Begreppet ”historisk roman” används ofta slarvigt, menar Yourcenar i sitt eget efterord. Man klistrar det på nedskrivna ”kostymbaler”, men gestalten Zenon växte fram under många år, och hans värld visade sig bit för bit genom noggranna studier. Den värld som vi möter i ”Vishetens natt” är också häpnadsväckande helgjuten. Vi känner vinden genom Zenons kläder och lukterna i pampiga gods och smutsiga värdshus. Rädslan för sjukdom, hållen stången genom studier, är verklig, liksom förstås intrigerna kring stat, kapital och kyrka. Som läsare är det lätt att förstå Zenons val att med åren leva alltmer i marginalen, ofta flytta och byta namn. Hans studier och tänkande är farligt för tidens mäktiga, hans böcker förbjudna, och på resor mellan platser som Basel, Gent, Paris, Rom och Vadstena varvas vetenskapsmannens nyfikenhet med en kroppslig skräck när egna idéer speglas i ögonen hos de som brinner på bål.
Zenon Ligre är fiktiv, men hans liv och öde påminner om personer som Kopernikus, Giordano Bruno och Galilei. Ändå är det inte som källa till kunskap om 1500-talet berättelsen har sin största behållning. Tiden är ram, inte innehåll, och själv upplever Zenon världen som en plats där förgånget, nutid och framtid finns samtidigt, där varje plats och föremål samtidigt är allt de har varit och allt de ska bli. Senare i livet kan han se att han ofta ”iklätt sig sin tids kostymer”. Han har varit läkare, präst, vetenskapsman och tjänstgjort vid hov, men ingenting sådant har varit hans essens. Ännu senare, stående vid havet och trött på att fly, är själva människokroppen en kostym redo att tas av.
Så vem är han, i slutändan? Vem mötte Zenon längs vägen? Som människa har han varit både modig och feg, kapabel till medlidande men också våld. Han blev inte mer fast i sin tid än andra, snarast mindre än sådana som kusinen militären och definitivt mindre än hans bror bankiren.
Samtidigt är också Zenon formad efter tidens ramar och inte minst dess terminologi. På samma sätt är ”Vishetens natt” både en mästerlig skildring av reformationens Europa och en allegori. Vilken orolig tid som helst hade kunnat klä detta grundläggande drama om skärningspunkten mellan önskan, sökande och kompromiss. Precis som studenterna på 1960-talet bör vår tid kunna spegla sig i dessa strider med många fronter, där rädsla och rykten leder till våld och där flykt är ett livsvillkor för många. Inte minst påminner Zenons kamp om hur omvälvande idén om yttrandefrihet faktiskt är. Aldrig blir det så tydligt som när den inte finns, när konsekvensen av åsikter är verklig tortyr och död.
Sällan blir heller våra dagars missbruk av ordet så tydligt. Men sådana insikter är bara en del i den relevans ”Vishetens natt” har idag. Dess plats bland 1900-talets stora verk är självklar, och en ny svensk utgåva var på tiden. Karin Landgrens översättning har bearbetats och ett nyskrivet förord av professor Lena Kåreland lagts till, men i slutändan är det spridningen i sig, att berättelsen kan nå nya läsare, som är viktig. När den klingar ut är det dessutom, trots allt, en seger. Övertygelsen att idéer inte kan, och aldrig har kunnat, förtäras varken av eldar eller tidens tand.