”Modersmjölk”, den fjärde romanen i Edward St Aubyns svit ”Romanerna om Patrick Melrose” börjar med något så ovanligt som ett nyfött barns reflektioner över sin ankomst till världen. Det är Patrick Melroses förstfödde son Roberts tankar som vi får ta del av.
Författaren som fyller sina romaner med en kakofoni av röster tvekar inte att ge ett några timmar gammalt barn förmågan att i precisa och poetiska meningar reflektera över sina första dagar i livet. Det våldsamma utdragandet ur moderns kropp minns Robert som ren tortyr och han plågas av skräck inför ”denna larmande öken” där han aldrig mer skulle uppleva ”något som var helt igen, helt och varmt omkring honom, något som var allt”.
Barnets ångestfyllda protest för oss in i den fortsatta berättelsen om Patricks liv, ett liv där ingenting någonsin har varit helt och varmt och allt, förutom möjligen under de korta och bedövande ögonblicken av begynnande heroinrus.
I romanerna ”Modersmjölk” och ”Till sist”, som i den svenska utgåvan bildar svitens andra volym, skildras Patrick Melroses fortsatta försök att leva med det som han trots sin sjukliga svada inte har ord för: minnena av faderns våldtäkter och av moderns flerfaldiga svek.
Att de två romanerna ges ut i en volym är mycket lyckat. I båda romanerna är nämligen föräldraskap, förluster och svek den röda tråden och volymen liksom livet självt ramas in av den mänskliga existensens två hörnstenar: ett barns födelse och en gammal människas död.
Nu är Patrick far till två söner, av vilka särskilt Robert med sin röntgenblick och sin nästan skrämmande intuition genomskådar faderns ständiga nederlag i hans kamp mot alkoholen, mot den undertryckta vreden och mot saknaden efter hans livs enda fasta punkt: huset i franska Saint-Nazaire.
Att barnen är det halmstrå som kan rädda Patrick från en fullbordad självdestruktion hindrar inte att han inte förmår att vara en närvarande far. Men han är själv son till en alltmer dement mor, en mor vars sista vilja han med en masochistisk precision har uppfyllt trots att den gör honom arvlös.
Hur hanterar Patrick det sin relation till och sin sorg efter Eleanor, den mamma som under hans barndom överlevde i sitt äktenskap med psykopaten David med hjälp av piller och alkohol och som inte orkade låtsas om dennes sexuella övergrepp på både sonen och andra barn? Går det någonsin att få ro inombords om ens föräldrars död endast känns som en befrielse?
Som St Aubyn nyss nämnde i samtalet i ”Lundströms bokradio” är Patrick Melrosesviten självbiografisk samtidigt som den ska läsas som fiktion. Som den senare knyter den starkt an till den brittiska traditionen av överklasskildringar och stora släktberättelser. För sin mästerliga berättarstil där såväl berättarrösten som gestalternas repliker genomsyras av en närmast fulländad ironisk humor har St Aubyn jämförts med såväl Oscar Wilde som P.G. Wodehouse. Här är faktiskt Erik Anderssons översättning en fullkomligt enastående prestation. Det är just ekon av Wodehouses ciselerade och bitande ironi som jag tycker mig höra i många av Patricks svindlande replikväxlingar och i såväl hans som berättarens beskrivningar av romanens personer.
I Patricks aristokratiska släkt samsas känslan av att vara speciell, utvald och upphöjd med ilskan och bitterheten över de sociala orättvisor som inom loppet av två generationer har fått flera av de legendariska förmögenheterna att smälta ihop till ständigt övertrasserade konton.
Parallellt med den ironiska distans som ständigt lurar under ytan är St Aubyns berättelse genompyrd av sorg. Den förvissnade relationen mellan Patrick och Mary där han gör sig omöjlig men där hon i sin tur tidigt offrar relationen för modersrollen. Historien om Eleanors mardrömslika äktenskap med David som i ”Till sist” äntligen kastar ett ljus på varför hon trots sina ekonomiska tillgångar saknade kraften att bryta sig ur relationen. Berättelsen om Eleanors offervilja som ökar i takt med hennes sakta framskridande tal- och minnesförlust och historien om den sekt som lurar till sig resterna av hennes förmögenhet.
Jämfört med de övriga romanerna känns tempot i ”Till sist” lite väl sakta. Även porträtten av Patricks överintelligenta söner kan tyckas överarbetade, som om deras alltid lika perfekta repliker i första hand behövdes för den ironiska humorns skull. Ändå är St Aubyns svit ett litterärt fenomen. Den tillhör den lilla skaran litterära verk som när berättelsen har nått sitt slut får mig att undra: hur var allting före den här romanen? Vem var jag själv då?