Kjell Espmark och Marie Lundquist är två helt olika poeter som kommit ut med var sin bok. ”Skapelsen” heter Espmarks diktsamling medan Lundquists har den långa titeln ”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det”. Både till formen och innehållet skiljer sig böckerna markant åt, ändå finns där en gemensam nämnare i tematiseringen av en ny medvetenhet, av livet och människan som något ofärdigt. Medlet för medvetandegörelsen är i Espmarks fall historien och i Lundquists fall språket eller dikten.
”Skapelsen” är upplagd som ett mäktigt rekviem. Men det är snarare ett existentiellt rekviem än ett kristet. Här finns avsnitt med rubriken ”Credo”, ”Vredens dag” eller ”Libera me”. Dikterna sjunger om mörkret i världen och alla döda i historien som blivit offer för krig och förföljelse. Ändå finns det ett hemligt hopp i världen antytt med formuleringen ”Skapelsen är ännu ofullbordad” i första dikten. Espmark har en suggestiv förmåga att med några ord spänna en båge över seklerna, till exempel då han låter Sapfo, Emily Dickinson och poeten själv känna samma rysning inför skapandet av en dikt.
Hur ska människan hitta ut ur sin historia av våld och lidande är den fråga Espmark ställer i ”Skapelsen”. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin i våra dagar på 2010-talet. I kören av röster i ”Skapelsen” blandas historiens alla anonyma med kändisar som Swedenborg, Alan Turing och Mary Wollstonecraft. Boken kan läsas som en hyllning till det visionära och utopiska, gåtan i människan som inte kan förklaras och som består genom seklen av död och förintelse. Bilden ur Gamla Testamentet av de förtorkade benen som får liv återkommer genom hela boken.
Att få nytt liv, att fullbordas som människa är även det Marie Lundquist skriver om i sin nya diktsamling. Men hos henne handlar det om språket och poesin som äger förmågan att väcka de förtorkade ben till nytt liv. Bilden ur Gamla Testamentet förekommer också i hennes bok. Formellt består ”Dikten är tanken som far in genom hjärtat och spränger det” av korta texter på en eller två rader, ibland tre, inledda av ordet ”Dikten”. En text kan låta så här: ”Dikten diar döden / fyller pennan med svart mjölk.” Det för tankarna till Paul Celan som för övrigt också dyker upp i Espmarks bok.
Marie Lundquists samling består av aforismliknande meditationer över poesins kraft att uppenbara verkligheten. Det är en njutning att följa hennes vindlande tankegångar. Hon skriver både mörkt förtätat och lättsamt humoristiskt. Jag får lust att citera den ena dikten efter den andra, till exempel dessa rader: ”Dikten särar på orden / bjuder ut sin oskuld till läsaren.” Eller denna: ”Dikten vattnar de fem sår serafen givit den.” Eller den här: ”Dikten är katten som döden spottar efter.”
Trots att Lundquist kör med samma upplägg från pärm till pärm i sin nya bok så lyckas hon undvika monotoni genom sin fantasi och språkglädje. Det är skickligt gjort. Samtidigt formulerar hon sin poetik som bygger på sinnlig närvaro och ständig upptäckt av omvärlden. Det är en poetik som sammanfattar ett författarskap i diktandets tjänst. Att läsa hennes nya dikter är att utrustas med poesins sjätte sinne som förvandlar allt.
”Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det” är en lycklig bok som gör läsaren lycklig. Den riktigt sprudlar av kreativitet. Läs den!