”Nittio procent av cellerna i människan tillhör mikrober. Jag är i minoritet i mig själv” skriver poeten Jonas Gren i diktsamlingen "Antropocen – dikt för en ny epok" som släpptes i fjol.
Jag tycker det är en förtröstansfull tanke. Ungefär på samma sätt som jag försöker finna tröst i en magsjuka i all sin jävlighet. Det är befriande att då och då bli påmind om att jag bara är biologi och tusentals miljarder celler.
Jag misstänker att även miljöhistorikern Sverker Sörlin söker tröst i den tanken.
Han skriver i sin nya bok "Antropocen – en essä om människans tidsålder" att han tycker om sin egen ”litenhet”. Han ”ville att jorden skulle förbli stor, för alltid oåtkomlig för oss.” Att han använder imperfekt är förstås ingen slump, för allting tyder på att jorden inte är oåtkomlig. Som individer är vi inte mycket mer än en samling celler men vi ingår i ett kollektiv, ”människorna som summa” som Sörlin skriver. Aktiviteten hos denna summa, eller i alla fall aktiviteten hos den rika minoritet som jag själv tillhör, har omformat jorden och sannolikt skapat en ny geologisk epok: Antropocen.
När epoken eventuellt inleddes är omdebatterat. Den samling geologer som ska fatta beslut om vi befinner oss i den lutar mot att det skedde 1945 i samband med det som kallas ”den stora accelerationen”. Då började alla kurvor peka uppåt.
Befolkningen, energianvändningen, ekonomin, förbrukningen av naturresurser – allting växte exponentiellt. Detta har resulterat i att jordens medeltemperatur har stigit med mer än en grad och att människan förflyttar mer sten och grus – totalt 57 miljarder ton – än jorden gör av egen kraft. Framtidens geologer kommer att hitta spår av såväl radioaktivt avfall från atombomber som blyrester från de en triljon (18 nollor!) kulor som har skjutits sedan andra världskriget.
Antropocen har kvantifierats på åtskilliga sätt med siffror som dessa. Sverker Sörlin refererar till några av dem, men det är inte huvudsyftet. Egentligen är undertiteln ”en essä om människans tidsålder” något missvisande.
Essän handlar bara delvis om vad som kännetecknar denna tidsålder och vad det innebär att leva under den, framför allt är det en grundlig men lättillgänglig idéhistoria om hur begreppet och debatterna kring antropocen har vuxit fram.
Sverker Sörlin visar hur själva idén om antropocen inte är ny, utan har formulerats på olika sätt i flera hundra år.
Ett tydligt exempel är den franske vetenskapsmannen George Louis Leclerc Comte de Buffon, som i slutet på 1700-talet delar upp historien i sju stadier, där människan under det sista omformar jorden. Människan är här en medskapare som tar vid när gud vilar.
Hos Buffon är jordens historia sammankopplad med människan som har ett ansvar för geologin. Samtida med Buffon är Adam Smith som snarare hävdar det motsatta: Människan ska agera i egenintresse och låta den osynliga handen arbeta för allas bästa. Det är Smiths tankar som fram tills nyligen har varit dominerande. Människans och jordens historia är åtskilda och kan inte påverka varandra mer än marginellt.
De som hävdat motsatsen har ofta marginaliserats. Sverker Sörlin nämner den polske geologen Antoni Dobrowolski som myntade begreppet kryosfär 1923. Med begreppet menade han att de frusna områdena på jorden var en enhet i sig själv, men Dobrowolski blev närmast hånad av samtidens ledande forskare. Det var först när satellitbilderna över jorden på 1970-talet visade att stora områden av is och snö verkligen var sammanhållna som begreppet blev etablerat. Sverker Sörlin menar att det som hände var att kryosfären blev gripbar.
Begreppet antropocen myntades av kemisten Paul Crutzen så sent som år 2000, och är nu etablerat i såväl akademiska som konstnärliga kretsar. Att det på två år har kommit två vitt skilda böcker som båda heter Antropocen är så att säga ett tecken i epoken.
Vad är det då som gör att tiden ser ut att vara mogen för den gamla idén att människan kan omforma jorden? Enligt Sverker Sörlin är det just att tanken har blivit gripbar genom satellitbilder, big data och tusentals grafer. Samtidigt ser han begreppet som fött ur kris. När finansmarknaderna kollapsade 2008 blev det uppenbart att enskilda människor på Wall Street hade skapat något som de trodde var framgångsrikt, men vars sammanbrott påverkade samhällen som inte hade någon som helst skuld i vad som hände i New York.
På liknande sätt kan vi förstå antropocen. Vi må vara små som individer och till stor del bestående av mikrober. Men tillsammans är vi en summa som påverkar jorden och varandras livsvillkor på sätt som vi hittills bara kan ana.