Amerikanska Leslie Jamisons debut ”Gingarderoben” är en fängslande berättelse om fyra kvinnor ur tre generationer i samma familj, om sökandet efter meningen med livet och om den svåra konsten att bekräfta dem vi älskar allra mest.
När den unga Stella inser att hennes mormor Lucy inte längre klarar av att bo på egen hand börjar hon dela sin tid mellan å ena sidan sin vardag i centrala New York och å den andra omsorgen om Lucy i hennes lilla lägenhet i Connecticut.
Oavsett Stellas oro för mormodern tycks udden i hennes beslut vara riktad mot hennes egen mor Dora, framgångsrik advokat, som nöjer sig med att bevaka Lucys försämrade tillstånd på avstånd från Los Angeles.
Under sina sista veckor i livet yppar mormor Lucy att hon har ytterligare en dotter, Matilda, om vars existens Stella har hållits ovetande. Snart lämnar Stella sin i grunden ganska innehållslösa tillvaro i Greenwich Village, det ytliga intellektuella nattlivet i New York och sitt kärleksförhållande med en äldre och gift man. Allt för att någonstans i Nevadaöknen försöka spåra sin okända moster Matilda som en gång för länge sedan hade förskjutits av sin egen mor och syster...
Men vad är det hon inte vet om den medelålders och härjade Tilly som bor i en husvagnspark i Bluff Estates, Lovelock, och vars garderob med sitt lager av ginflaskor och ruttnande matrester liknar en uteliggares tillfälliga sovplats?
Det här är en mäktig kvinnoskildring som tar med oss på en resa genom dagens amerikanska samhälle. Historien om kvinnorna i Stellas familj handlar om västkusten, om New York, om Nevadas tillbommade och sömniga samhällen och om San Francisco där hemlösa fortfarande dväljs i de yuppiekvarter som nyss varit slumområden.
Tillys värld är de fattigas USA - sjabbigt, ogästvänligt och ensamt – så lätt att känna igen från Lucia Berlins noveller eller från Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”.
Det är mötet mellan Stella och Matilda, också kallad Tilly, som utgör romanens egentliga handling och det är de två som berättar. I vartannat kapitel hör vi Stellas röst och i vartannat Tillys. Medan Tillys historia även går tillbaka till hennes vilda och ensamma ungdom som ung och drogberoende prostituerad äger Stella berättelsen om nuet, alltså om sin tid före och efter månaderna med mostern.
Stellas äldre bror Tom och Tillys excentriske son Abe förblir delar av kvinnornas berättelser. Att låta två olika röster ge var sin version av samma händelseförlopp är ett välbeprövat narrativt grepp som Jamison använder med högsta precision. De bådas bilder av varandra handlar i grunden mest om hur de själva förändras och om att de aldrig till fullo kan bli del i varandras liv.
Men där ekar också något annat; går inte delar av Tillys ungdom igen i Stellas famlande efter livsmening, i hennes flytande tillvaro och i de val som hon tror var hennes egna? Och är det inte Lucys förhållande till sina döttrar som ekar i den distans och kyla som präglar relationen mellan Stella och Dora? Frågan huruvida Stellas kvinnogeneration är så mycket friare i sina livsval löper genom hela berättelsen, liksom den om skillnaden mellan oberoende och ensamhet i kärlek och föräldraskap. Framtiden är förvisso Stellas, men hennes är också den gnagande känslan av att det liv som är inte är på riktigt, liksom ovissheten om huruvida hon någonsin finner sig plats i tillvaron. Kanske är denna storslagna kvinnoskildring en början på ett nytt och betydande amerikanskt författarskap.