Omslaget till Krister Gustavssons bok ”Eldstekel” är stilrent och snyggt, med omsorg om såväl detaljer som helhetsintryck. Boken genrebestäms till roman, men utöver den upplysningen säger omslaget ingenting om vad det är för ett verk. Det finns ingen baksidestext, en endaste rad på en flik. Det är allt.
Man kan uppfatta det på två sätt. Dels att det visar på ett mod och en konsekvent hållning, att rakryggat förlita sig på att verket inte alls behöver säljas in. Dels kan man tycka att utformningen är för avvisande gentemot presumtiva läsare. En författare torde vilja bli läst, men att någon spontant skulle ta sig an den här boken utan förkunskap, bara av nyfikenhet, är högst osannolikt.
Omslaget är i den meningen kongenialt med texten. Den är inte på något sätt insmickrande. Läsaren får vara med på noterna, eller inte. Författaren, så känns det, bryr sig inte så mycket om den saken utan gör vad han föresatt sig. Och är man bara med på premisserna så gör han det bra.
Roman alltså. En löst sammanhållen sådan i så fall. Boken består av korta stycken, något kryptiskt numrerade. Tid och rum är ofta oklart, man kastas rakt in i en episod, en skärva ur ett liv, ofta utan någon förbindelse vare sig framåt eller bakåt. Vissa händelser och personer återkommer och knyter ihop, men oftare är det känslor och teman som varieras och skapar en helhet. Människor i utsatta positioner skildras, de kan stå inför ett uppbrott, våldet ligger på lur, olyckor, sjukdom.
Åtminstone delvis är det en framtidsskildring av ett otäckt, hårt samhälle. Där blir skildringen ibland ganska brutal. Utrensningar pågår, rationaliteten har drivits bortom moral och mänsklighet: ”Det nya samhället inleder sitt rättvisearbete redan i skolan; i den ålder då barn är mest receptiva får de lära sig sanningen, den att misslyckanden är något man bara kan lasta sig själv för. Intelligens och koncentrationsförmåga är en fråga om moralisk och god karaktär. Sådant belönas med en bekymmersfri framtid. De andra samlas på internaten; befrias från sin ångest.”
Prosan är genomgående tät, tung, utan några andningshål. Nästan ingen dialog, till exempel.
Författarförfattare har Krister Gustavsson ibland kallats, och det är ganska lätt att förstå den tanken. Det här ett verk som inte har förutsättningar att bli läst av några massor. Men det är heller inte avsikten och de rätta läsarna kan säkert komma att uppskatta boken.