”Jag anser att människan bör vara troende, eller att hon är skyldig att söka sig en tro, annars är hennes liv tomt, tomt”.
Så säger Masja i Anton Tjechovs ”Tre systrar” och det låg förstås nära till hands för Åsne Seierstad att infoga citatet i ”Två systrar. Ett reportage”, som handlar om djupt troende flickor.
Gemensamt för systrarna i Tjechovs pjäs och de två i Seierstads dokumentära skildring är längtan, till ett annat liv, en annan plats.
Tjechovs systrar kommer aldrig iväg, de förblir i sin längtan (till Moskva), systrarna Ayan och Leila däremot realiserar sina drömmar, lämnar Norge och rymmer till Syrien där de ansluter till IS. Inte som stridande, men väl krigarhustrur, synnerligen hängivna kampen mot ”de otrogna” och idén om kalifatet. I baksidestexten heter det att flickorna ”försvinner plötsligt”, men även om flykten blir en chock för familj och vänner har det som kan kallas en radikaliseringsprocess pågått under flera år.
Det är flera år sedan mamma Sara grälade på Ayan för att dottern med tajta tröjor och snusdosa i jeansfickan hade blivit ”för norsk” och ”längesedan” som flickorna började leva efter stränga regler. Bön, kläder, uppförande, allt ska vara rätt och rent, halal, de nagelfar innehållsdeklarationer i jakten på vad som kan vara haram, syndigt, och ratar familjens mat. Pappa Sadiq blir arg: ”Var någonstans i Koranen står det om E-nummer?”. Ayans och Leilas renhetsiver får dem att censurera sitt tidigare liv genom att klippa sönder bilder i familjens fotoalbum, ”Men vi var inte täckta, mamma! Tänk om någon utanför familjen skulle se oss. Det är haram!”.
Saras och Sadiqs förvirring och frustration inför döttrarnas strängast möjliga tolkning av islam ger associationer till föräldrars hjälplöshet då ett barn försvinner in i anorexi eller narkotikamissbruk.
För Sadiq, sekulär muslim som flytt från krigets Somalia för ett bättre liv i Norge, är det inte bara tragiskt, utan också ofattbart att Ayan och Leila väljer att fly till Syrien och ett annat vidrigt inbördeskrig.
Sara som till skillnad från maken är djupt troende, har tillsammans med andra somaliska mödrar tagit initiativ till att låta en koranlärare hålla lektioner i hemmen, för att ge barnen religiös skolning. Det är tydligt att den karismatiske koranläraren liksom fundamentalistiska nätpredikanter har stort inflytande, här finns idoldyrkande hängivenhet som krattar för flykten till kalifatet.
Samtidigt är bokens styrka att den inte levererar facit och förklaringar på varför två begåvade och i hög grad självständiga flickor ser tillvaro som i princip inlåst hemmafru i Syrien som förstadie till paradiset.
Flickornas bror Ismael deltog också i koranundervisningen, men reagerar med motvilja och tar avstånd inte bara från islam, utan all religion, vilket får Sara att sucka över att livet i Norge innebär att barnen blir antingen extremister eller ateister.
Vad familjen tycker påverkar inte Ayan och Leila det minsta, de representerar motsatsen till bilden av muslimska flickor som tvingas lyda sin pappa, de här döttrarna struntar helt i Sadiqs vädjan att de inte ska bära niqab.
Kaxigt och framgångsrikt argumenterar de mot lärare som vill förbjuda niqab i klassrummet och bönestunder på lektionstid. Men skolan blir allt mindre intressant och flykten till Syrien den enda rätta vägen, det enda de längtar efter.
När Ayan och Leila lämnar Norge innebär det också att de i någon mån försvinner ur Seierstads skildring. Systrarna förblir visserligen berättelsens motor, men huvudpersonerna är snarare familjen som blir kvar och som kommer till tals. Flickornas rymning till Syrien förvandlar nämligen Sadiq till en pappakrigare, till varje pris ska han hämta hem sina döttrar som absolut inte vill bli räddade.
Genom hans resor och kontakter i Turkiet och Syrien ger Seierstads bok en faktaspäckad beskrivning av det långvariga och förödande kriget, av människosmuggling som en livsfarlig men etablerad yrkesverksamhet, av de komplicerade relationerna mellan ett flertal stridande parter och de förödande konsekvenserna av USA:s invasion av Irak.
Familjens och flickornas liv och öde är därmed en minimal pusselbit i en större geopolitisk samtidsbild.
Till förtjänsterna med Seierstads bok hör att hon oavbrutet komplicerar den bilden och påvisar att det varken finns enkla svar eller lyckliga slut när det gäller extremism och radikalisering. Det blir därmed en ytterst läsvärd kontrast till dagspolitikens och det alarmistiska nyhetsflödets förväntan på omedelbar problemlösning.