Idag är det väl knappast tanken på döden som skrämmer oss mest, utan snarare vetskapen om en framtid med obytta blöjor, liggsår, ohörda skrik och grådaskig mat knappt utan någon näring.
Ja, de flesta av oss har väl läst om sönderstressade sköterskor som knappt hinner gå på toaletten, än mindre ta hand om våra nära och kära - om tillståndet på många av våra äldreboenden. Vår nutida ättestupa.
Författaren Mats Strandberg, nu aktuell med skräckromanen med det talande namnet ”Hemmet”, har redan i sina tidigare böcker visat sig ha en stark känsla för sin samtid.
Inte minst med sin förra roman ”Färjan”, vars handling utspelade sig på en finlandskryssning. ”Eller varför inte Strandbergs kanske mest kända ”Cirkeln”, en Augustnominerad ungdomsroman (skriven tillsammans med Sara Bergmark Elfgren), som också blivit film, där de mytologiska häxorna återbrukades och gjordes till något nutida och alltigenom folkligt.”
”Hemmet” är som de flesta nog förstår placerad på ett äldreboende, Tallskuggan. En genialisk idé, för vad kunde egentligen passa bättre för just en skräckberättelse än en plats där döden alltid är närvarande.
Till Tallskuggan kommer den åldrade Monika efter en hjärnblödning som nästintill tagit hennes liv. Stroken har gjort henne dement och till en fara för sitt eget väl och ve.
Så mycket bättre blir det dock inte på Tallskuggan. Snarare tvärtom.
För med sig till hemmet har Monika en liftare från den andra sidan. Sin döde man, tror hon till en början, innan han visar sitt rätta jag. Vad som nu är det rätta? För i den ena stunden är han en kåt gammal vålnad som tafsar på de åldrade tanterna, för att i den andra vara en änglalik skapelse eller en nära avliden anhörig för att i ytterligare nästa vara ondskan själv.
De gamla dör som flugor. Inte av ålderdom, utan på grund av motståndet till vålnaden som försöker få greppet om dem alla. Överta deras kroppar. Så också Monikas.
Det är skrämmande. Ja, rent ut sagt vidrigt då kropparna knakar och vrider sig under spökets makt och plåga.
Men allt är inte bara slemfläckar i taken, isande kyla, dova avgrundsröster, blinkande lysrör och fladdrande andeväsen a la Blatty´s ”Exorcisten”.
Runt äldreboendet cirklar också verkligheten. Nina och Joel, de före detta ungdomsvännerna, möter åter varandra när Joels mamma Monika hamnar på boendet där Nina jobbar.
Hela deras förflutna rullas fram. Blotta för blotta. Joel som förlorat sig i droger och en misslyckad musikerkarriär och Nina som istället hoppade av det gemensamma bandet precis då de erbjöds skivkontrakt och valde den trygga vägen med barn och en kärlekslös men trygg man. Två rätt misslyckade liv, fulla av kompromisser och tillkortakommanden. Inget blev som de önskade. Och båda anklagar varandra för det.
Men inget ont som inte har något gott med sig.
Spöket driver Joel och Nina samman och i kampen finner de också insikter om sig själva. Och kraften att förändra.
”Hemmet” är en komplex berättelse och så mycket mer än bara en splattrig underhållningsroman.
Den är driven, språktät och vass, även om det också finns passager, främst i slutet, där berättelsen blir alltför förutsägbar.
Strandberg visar sig dessutom vara en riktig humorist då han leker med genren och hela arsenalen av klassiska skräcksymboler som han vrider om, varv efter varv.
Som kniven i såret.