”Språkmaskinen” valde Ulf Olsson att kalla sin bok om Lars Noréns författarskap som kom 2013. Det var en väl vald titel. Det finns utan tvekan något maskinellt, något närmast maniskt och tvångsmässigt, över Noréns författande. Allting tycks kunna malas ner i den stora språkmaskinen. Ut kommer ett nästan oavbrutet flöde av ord.
För det är ju alldeles uppenbart en mycket produktiv maskin. Norén kommer nu med sitt tredje prosaverk sedan återkomsten till genren 2012. Sedan dess har han dessutom hunnit ge ut en diktsamling, en bok med poetiska fragment och ytterligare en del i den famösa dagboken. Har maskinen börjat överproducera?
Det skulle kanske vara orättvist att svara jakande på den frågan. Den stora produktiviteten har alltid varit Noréns arbetssätt, den metod som fött fram ett av vårt lands riktigt betydande författarskap. Men vad som börjar bli uppenbart är att allt som kommer ut ur den där språkmaskinen inte är lika läsvärt.
”Stoft”, Noréns diktbok som kom förra åtet, var en drabbande poetisk förberedelse inför döden. ”Efterlämnat” gör långt ifrån samma starka intryck. Det är på många sätt en imponerande bok. Produkterna som kommer ut ur Noréns ordfabrik håller alla en hög lägstanivå och bär alltid på en omisskännligt egen stil. Men omistligt, det är knappast allt som den där språkmaskinen producerar.
”Efterlämnat” är som sagt det tredje prosaverket, efter ”Filosofins natt” och ”Ingen”, som Norén på kort tid gett ut. Texten skulle dock lika gärna kunna vara en utvikning till någon av 90-talspjäserna ”Ett sorts Hades” eller ”Personkrets 3:1”. Det hela är en enda lång monolog, en väldig utandning av ord, där en åldrad man, som vi förstår lider av svår schizofreni, berättar om sitt liv: De långa vistelserna på mentalsjukhus, de vidriga övergreppen i barndomen, relationen till modern och fadern, den cancersjuka hustrun och de tre sönerna. Allt detta är förlorat, ligger bakom den talande, som försöker fiska upp bilder och betydelser ur de förvirrande minnesfragmenten.
På grund av den talandes sjukdom är det svårt för läsaren att veta vad som är verkligt och vad som är ett resultat av sjukdomen. Allting sammanblandas. Tiden upplöses. Stundtals glasklart vackra existentiella iakttagelser varvas med rent nonsens och ett perverterat sexuellt språk. Bibeln är en återkommande referenspunkt för den talande.
Allting är dessutom skrivet som ett jättelikt ordflöde, utan vare sig styckesindelning, punkter eller kommatering, men med stor bokstav som markering för varje ny mening. Lättläst har aldrig varit ett ledord i Noréns ordfabrik.
Norén har en förmåga att inte bara språkligt utan också emotionellt fånga det sjuka. Att han har en varm känsla för människor i marginalen, dessa människor som vi alltför ofta tenderar att inte vilja se, visade Norén redan i de redan nämnda 90-talspjäserna. Här fortsätter han på det spår han gav sig in på redan då; att genom dessa människor visa på hela vårt samhälles sjukdom. Men också att genom och i det sjuka peka på det som är friskt.
För den talandes strävan i ”Efterlämnat” är i själva verket mycket allmängiltig. Han vill förstå sitt liv, hitta hem. ”Jag letar efter mitt hem och minne”, säger han, ”En plats där jag kunde uppleva hemkänsla”. Är det inte den platsen vi alla letar efter?
Så, jodå, även denna text ur den stora språkmaskinen bär på uppenbara kvaliteter. Jag kommer dock inte ifrån känslan av att den norénska ordfabriken börjat fokusera lite för mycket på produktionsmaximering och lite för lite på produkternas hållbarhet.