âSprĂ„kmaskinenâ valde Ulf Olsson att kalla sin bok om Lars NorĂ©ns författarskap som kom 2013. Det var en vĂ€l vald titel. Det finns utan tvekan nĂ„got maskinellt, nĂ„got nĂ€rmast maniskt och tvĂ„ngsmĂ€ssigt, över NorĂ©ns författande. Allting tycks kunna malas ner i den stora sprĂ„kmaskinen. Ut kommer ett nĂ€stan oavbrutet flöde av ord.
För det Ă€r ju alldeles Âuppenbart en mycket produktiv maskin. NorĂ©n kommer nu med sitt tredje prosaverk sedan Ă„terkomsten till genren 2012. Sedan dess har han dessutom hunnit ge ut en diktsamling, en bok med poetiska fragment och ytterligare en del i den famösa dagboken. Har maskinen börjat överproducera?
Det skulle kanske vara orÀttvist att svara jakande pÄ den frÄgan. Den stora produktiviteten har alltid varit Noréns arbetssÀtt, den metod som fött fram ett av vÄrt lands riktigt betydande författarskap. Men vad som börjar bli uppenbart Àr att allt som kommer ut ur den dÀr sprÄkmaskinen inte Àr lika lÀsvÀrt.
âStoftâ, NorĂ©ns diktbok som kom förra Ă„tet, var en Âdrabbande poetisk förÂberedelse inför döden. ÂâEfterlĂ€mnatâ gör lĂ„ngt ifrĂ„n samma starka intryck. Det Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt en imponerande bok. Produkterna som kommer ut ur NorĂ©ns ordfabrik hĂ„ller alla en hög lĂ€gstanivĂ„ och bĂ€r alltid pĂ„ en omisskĂ€nnligt egen stil. Men omistligt, det Ă€r Âknappast allt som den dĂ€r sprĂ„kmaskinen producerar.
âEfterlĂ€mnatâ Ă€r som sagt det tredje prosaverket, efter âFilosofins nattâ och âIngenâ, som NorĂ©n pĂ„ kort tid gett ut. Texten skulle dock lika gĂ€rna kunna vara en utvikning till nĂ„gon av 90-talspjĂ€serna âEtt sorts Hadesâ eller âPersonkrets 3:1â. Det hela Ă€r en enda lĂ„ng monolog, en vĂ€ldig utandning av ord, dĂ€r en Ă„ldrad man, som vi förstĂ„r lider av svĂ„r schizofreni, berĂ€ttar om sitt liv: De lĂ„nga vistelserna pĂ„ mentalsjukhus, de vidriga övergreppen i barndomen, relationen till modern och fadern, den cancersjuka hustrun och de tre sönerna. Allt detta Ă€r förlorat, ligger bakom den talande, som försöker fiska upp bilder och betydelser ur de förvirrande minnesfragmenten.
PÄ grund av den talandes sjukdom Àr det svÄrt för lÀsaren att veta vad som Àr verkligt och vad som Àr ett resultat av sjukdomen. Allting sammanblandas. Tiden upplöses. Stundtals glasklart vackra existentiella iakttagelser varvas med rent nonsens och ett perverterat sexuellt sprÄk. Bibeln Àr en Äterkommande referenspunkt för den talande.
Allting Ă€r dessutom Âskrivet som ett jĂ€ttelikt ordflöde, utan vare sig styckesÂindelning, punkter eller kommatering, men med stor bokstav som markering för varje ny mening. LĂ€ttlĂ€st har aldrig varit ett ledord i NorĂ©ns ordfabrik.
NorĂ©n har en förmĂ„ga att inte bara sprĂ„kligt utan ocksĂ„ emotionellt fĂ„nga det sjuka. Att han har en varm kĂ€nsla för mĂ€nniskor i marginalen, dessa mĂ€nniskor som vi alltför ofta tenderar att inte vilja se, visade ÂNorĂ©n redan i de redan nĂ€mnda 90-talspjĂ€serna. HĂ€r fortsĂ€tter han pĂ„ det spĂ„r han gav sig in pĂ„ redan dĂ„; att genom dessa mĂ€nniÂskor visa pĂ„ hela vĂ„rt samhĂ€lles sjukdom. Men ocksĂ„ att genom och i det sjuka peka pĂ„ det som Ă€r friskt.
För den talandes strĂ€van i âEfterlĂ€mnatâ Ă€r i sjĂ€lva verket mycket allmĂ€ngiltig. Han vill förstĂ„ sitt liv, hitta hem. âJag letar efter mitt hem och minneâ, sĂ€ger han, âEn plats dĂ€r jag kunde uppleva hemkĂ€nslaâ. Ăr det inte den platsen vi alla letar efter?
SÄ, jodÄ, Àven denna text ur den stora sprÄkmaskinen bÀr pÄ uppenbara kvaliteter. Jag kommer dock inte ifrÄn kÀnslan av att den norénska ordfabriken börjat fokusera lite för mycket pÄ produktionsmaximering och lite för lite pÄ produkternas hÄllbarhet.