”Komediseriernas kontorsmiljöer gör mig tårögd. De påminner mig om att det fortfarande finns arbete därute någonstans.”
När vi möter Emma är hon arbetslös. Hon tittar på film, går promenader. Men det är inte hennes liv. Hon vill arbeta, för den som arbetar är innanför. Emma vet allt om det, hon har haft många arbeten. Hon har velat vara kvar, men det har inte gått, för ”det är oftast ett vikariat. Annars en praktik. Ett sommarjobb. En tim- eller projektanställning. En inhyrning. En deltid.” När hon så äntligen hittar ett jobb, bestämmer sig Emma för att det ska bli annorlunda den här gången. Den här gången ska hon hålla sig kvar.
Elise Karlsson, född 1981, debuterade år 2007 med relationsdramat "Fly". Året därpå kom "Lonely Planet", där en av karaktärerna från "Fly" ensam fick utveckla sina tankar. Linjen innebär en scenändring, från privat- till arbetsliv. Men det är på ytan. Under den finns ett centralt tema kvar: vikten av att göra ett visst intryck. Om Amanda i "Lonely Planet" drömde om att vara vacker betyder det för kontorsarbetaren Emma allt att framstå som professionell.
Till det yttre är företaget hon hamnat på som kontor är mest: passerkort, ljusa skrivbord, kaffeautomater. Emma beskriver själv sin väg genom månaderna och positionerna, rösten är lugn, närmast sövande. Ändå är det en hård kamp för tillvaron, en ständig stress som beskrivs. På ett plan är tolkningen förstås enkel. Det gr utmärkt att se berättelsen som en skönlitterär dimension av de skildringar av det nya otrygga arbetslivet, med titlar som Skitliv, Prekariatet och nu senast Vi bara lyder, som kommit på senare år. Det handlar om en samhällsutveckling där människor slåss om allt färre jobb och slits ned av ovisshet. Emma kan då ses som en fallstudie av en människa som har accepterat, till och med internaliserat det nya systemet och dess nödvändiga strategier. Men. En viktig egenskap hos skönlitteratur värd namnet är ju att den aldrig till hundra procent kan översättas till något annat, en viss poäng till exempel. Linjen är mer än en pedagogisk helvetesskildring, och det är tur: mycket hade kunnat bli övertydligt, som det faktum att företaget faktiskt tillverkar självhjälpsböcker. Karlsson lyckas dock hålla balansen, och det verkligt originella finns på mer komplexa plan. Det är något med Emma som inte riktigt stämmer. Visst är hon ytterst passande, totalt anpassad, men det är just det. Hon trivs lite för bra på det inglasade kontoret. Hon vill inte bara ha ett arbete, hon vill ha ”arbetet-i-sig”. Denna rena form av arbete, tänker hon sig, är det som blir kvar när människorna är bortrensade.
Här skapas en intressant paradox: det enda eventuellt privata jag eller inre rum Emma har, består av funderingar på arbetets natur. Denna märkliga dimension hade gärna fått ta större plats: filosofiska utvikningar kring storheter är minst sagt ovanliga i ny svensk litteratur, men jag är inte så säker på att de är det människors inre.
I slutändan blir i alla fall titelns linje mer mångtydig än man först kan tro. Visst är den gränsen mellan innanför och utanför larmade dörrar, och visst syftar den också på ”arbetslinjen”, arbetet som uppfordrande politisk ideologi. Men linjen går också på ett annat plan, skär rakt igenom människan, mellan inre och yttre verklighet. Kanske är Emma ovanlig, men tillslut blir hon ändå allmängiltig på ett hjärtskärande sätt. Rädslan för att falla igenom, att hamna på fel sida en gräns och anses misslyckad, delar hon trots allt med många. Kanske oss alla.