Åke Smedberg, född 1948, är en av Sveriges mest profilerade nu levande novellister, här i Uppland kanske rentav den mest profilerade. Bakåt mot debuten 1976 ringlar sig en lång, jämn rad av romaner, poesi, dramatik och kriminalromaner, men allra mest novellsamlingar. Den senaste, ”Borges i Sundsvall”, kom 2013 och fick fina recensioner.
Samlingen ”Sprängskiss av en jaktberättelse” innehåller åtta berättelser, som på sätt och vis rättar in sig i Smedbergs tradition. Han har med åren blivit känd för sitt sätt att skildra svensk gles- och landsbygd, och även de människor vi möter här lever främst i sådana miljöer. Den svenska glesbygden är förstås inte i sig ett ovanligt motiv i litteraturen, tvärtom: man kan tala om såväl glesbygdsromantik som -komedi och -skräck, där träden susar på helt olika, genrespecifika sätt. Vad Smedberg sysslar med kunde möjligen allmänt kallas glesbygdsrealism, men det räcker inte som beskrivning i det här fallet.
Dels utspelar sig vissa av berättelserna i andra miljöer, titeltexten faktiskt kring en villa i Djursholm. Dels finns här finns en annan, ännu tydligare puls som binder samman berättelserna. Titelnovellen handlar om en man som går under i galopperande demens. I ”Grekland. Öarna” möter vi en kvinna som ser tillbaka på sitt liv med en man som just dött. ”Att träffas av en månkniv” skildrar ett samtal på dödsbädden mellan ett äldre par, i ”Isgädda” hanterar en vuxen son sin far som drabbats av en stroke, och i ”Kom till mig, vagga mig, sorg” flyttar en vuxen dotter hem till barndomshålan för att hjälpa sin sjuka mamma.
Anas ett tema? Faktum är att denna mörka tråd av förluster och slutligen döden är så tydlig boken igenom att det är förvånande att den inte understryks. Även de få texter som inte befinner sig i dödens direkta närhet handlar om misslyckanden och svek, unkna lukter och torftighet, och också de berör skulden hos bortvända närstående och understryker stämningar med hjälp av regnblöta skogar. Det sistnämnda blir ibland ett problem. Miljön får inte liv i sig själv utan är mest en fond, upphängd utan att vara särskilt specifik eller ens träffsäker. Greppet med naturmetaforer för inre ”landskap” har fungerat i århundraden, visst, men tyvärr kan det också, med sina tillsynes färdiga lösningar, locka författare till falska genvägar. Evinnerliga beskrivningar av grusvägar skymmer här i flera fall mer än de hjälper. Det återkommande motivet med någon som minns en stuga men inte var den ligger har också sin motsvarighet i en vaghet i flera berättelser: trådar i luften, avhuggna, plötsliga slut, samtidigt som tradiga inre och yttre monologer breder ut sig utan att mycket blir sagt. Den berättelse där dessa problem blir tydligast, ”I gryningen dricker hästarna ur frihetens vattenhål”, känns rentav halvsmält och ofärdig. Att den handlar om en labil gammal man som lägger ut texten om sina visioner för ovilliga är inte en ursäkt – tvärtom kräver ett sådant upplägg snarare extra klarhet för att ros i hamn. Också flera andra berättelser hade behövt en vända till i redigeringen, de känns mer som skisser, kanske till romaner, än färdiga noveller.
Med det sagt är förutom titeltexten också ”Isgädda” och ”Kom till mig, vagga mig, sorg” helgjutna berättelser, där Smedberg hittar en storhet i en speciell nisch: att skildra hur stora känslor liksom kan sitta snett och aldrig komma till uttryck i de liv som väckt dem. Det är också så, ska erkännas, att anledningen till att jag blir så irriterad på vissa alltför hastiga slut är att jag just blivit intresserad av människorna. I kombination med den sammanhängande tematiken är det inte en orimlig tanke att Smedberg kanske snart skulle kunna samla sig till en längre berättelse, där idéerna får sträcka ut och leva utan ständiga, distraherande byten av namn, stugor och släktförhållanden.
Huvudsaken här är trots allt döden och tiden precis före den, den är det idéinnehåll som binder samman landskapet. Kanske bearbetas i de här berättelserna någon verklig, personlig erfarenhet ur olika perspektiv, men att förlora anhöriga, minnen och slutligen sig själv är ju allas erfarenheter förr eller senare. Och visst finns det något fantastiskt i ambitionen att på ett vardagligt men noggrant sätt beskriva förvirring, åldrande, förvridna kroppar och förfallna hus, allt det där som alltid finns men är osynligt för att vi är så rädda för det. I slutändan närmar sig Smedberg kanske rentav en samtida glesbygdsgrundad dödsfilosofi. Den är fortfarande vag, har inte riktigt hittat sin form, sin bärande berättelse. Men jag hoppas att den gör det.