Hans träck sitter liksom permanent under ens sulor. Det är helt omöjligt att läsa Roberto Bolaño utan att utgå ifrån den genomsvarta, postumt utgivna tegelstenen ”2666”, som blev hans sista och med råge bästa roman. Har man en gång stigit in i den vindlande labyrint av svampig misantropi och febrigt men paradoxalt återhållsamt äckel som den långt över 1000-sidiga monumentalromanen innebär stiger man aldrig riktigt ut igen.
Det är egentligen lite olyckligt att läsa Bolaño i skenet av hans hajpade storverk. Inte minst för att man riskerar att missa självständiga kvaliteter i de enskilda verken. Likafullt är det som förövningar inför det kommande mästerstycket som jag glufsar i mig de två kortromanerna ”Isrink” och ”Avlägsen stjärna”, som nu kommer i fina översättningar av Lina Wolff respektive Lena E Heyman (som ju också imponerade stort med ”2666”).
Det är inte heller en helt logikvidrig strategi. Både ”Isrink” och ”Avlägsen stjärna” skrevs och kom ut i början av den chilenska författarens sista, frenetiskt aktiva decennium i livet, då kolossen måste ha dominerat dagordningen. Dessutom bjuder Bolaño in till en koncentrisk läsning genom att ständigt återkomma till samma teman.
Allt finns här. De vilsna sydamerikanska poeterna som inte skriver särskilt mycket men har litteraturen som blodomlopp medan de hankar sig fram som campingvakter. Den fradgande misogynin manifesterad som ett besinningslöst kvinnovåld. De livsavgörande intrycken av Pinochets militärkupp 1973. Den lite affekterade besvikelsen av en finkultur som inte lever upp till sitt eget allvar. Den söta doften av noirdeckare, och ett närmst förstrött intresse inför det stipulerade mysteriet. Det konstlösa men ändå märkvärdigt magnetiska språket.
”Isrinken” är något av en bagatell och berättar från tre skiftande perspektiv om ett kvinnomord i en spansk semesterort. Berättelsens motor är det heta begär som byns stora stjärna, en 19-årig isprinsessa, väcker hos två av bokens röster. Men eftersom hon tecknas så utpräglat platt faller karaktärerna, som ohjälpligt drar med sig hela den tunna romanen i fallet. I varje fall om man envisas med att läsa den med Roberto Bolaños bästa stunder som värdemätare. Hos romanens tredje berättare, den papperslösa poeten Gaspar Heredia som framgångsrikt odlar sin utkantsexistens, finns däremot fler spår av författarens storhet.
Den ännu tunnare ”Avlägsen stjärna” är i jämförelse betydligt bättre. Här berättar ytterligare en poet den fragmentariska historien om Carlos Wieder, som efter militärkuppen blir den fascistiska regimens favoritlyriker med svulstiga hymner skrivna direkt på himlavalvet med ett litet flygplan.
Wieders första dikt blir ett bärande intryck från den korta internering som berättarjaget som misstänkt intellektuell genomlider under dagarna kring militärkuppen, ytterligare ett återkommande element hos Bolaño, och visar sig så småningom vara synonym med den svårtillgänglige Alberto Ruiz-Tagle, som liksom berättaren varit en stammis på Conceptións viktigaste poesiverkstäder. Wieder är också, det behöver knappt sägas, en bestialisk seriemördare som fotograferar sina torterade kvinnliga offer. Det detektivarbete som berättaren genom sina noter dras in i är mer en jakt på litteraturens väsen än om rättvisa för offren.
Det mesta blir som sagt futtigt i jämförelse med ”2666”. Men ”Avlägsen stjärna” kan definitivt fungera som en introduktion till författarskapet för läsare som inte vill börja med den mastiga slutpunkten.