Av en händelse läser jag Brené Browns ”Mod att vara sårbar” och Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch” samtidigt. Två framgångsrika kvinnor i sina yrken, Brown som psykoterapeut och forskare, Ohlsson som liberal politiker i Sverige. Två ”duktiga flickor”, enligt Ohlssons definition: två kvinnor som genom utbildning och ambitioner nått framstående positioner i samhället.
Men där Brown pickar hål på perfektionismen, ser sårbarhet som en styrka och citerar Leonard Cohen: ”There is a crack in everything, that’s where the light gets in”, propagerar Ohlsson på ett plakatmässigt sätt för varför fler borde bli duktiga flickor. Liberalfeminismen tror på att förändringar sker i det offentliga och utgångspunkten här är idén om meritokrati, ett samhälle där individen presterar högt utifrån begåvning och utbildningsresultat och förtjänar sin lön därefter. Den svenska kulturen av jantelag, slentriansocialism och nedmonteringen av skolan har försämrat förutsättningarna för den som vill komma framåt i samhället och har höga ambitioner, menar Ohlsson. Särskilt hårt slår detta mot den duktiga flickan.
Som politiker bär Ohlsson vittnesbörd om hur en kvinna som siktar högt och presterar tungt motarbetas av ”karlacurlare” (kvinnor som sopar rent framför män) och självutnämnda ”småpåvar” (män med makt som försöker lägga krokben för den duktiga flickans framgång istället för att låta sig bäras av den). Och här, när Ohlsson kombinerar egen erfarenhet med ett historiemedvetande och viss analys, blir boken intressant.
Men att kalla kompetenta kvinnor för ”duktiga flickor” är inte okomplicerat. Och då reagerar jag inte främst mot att ordet ”duktig” fyller en patriarkal funktion i fallet med duktiga flickor: jag tänker på exempelvis underbetald kvinnlig sjukvårdspersonal vars arbetsstruktur gynnas av idealet att man ska vara duktig, lojal, inte gnälla eller kräva bättre villkor. Eller på flickor i skolan, som premieras om de är duktiga eftersom det underlättar för lärarna ifall de åtminstone har några runt sig som inte ligger och skriker på klassrumsgolven. Ohlsson pläderar för att kvinnor ska sluta vara kollektivister in absurdum och formulerar något viktigt när hon skriver: ”Om det är individen som förändrar världen, varför ska just den kvinnliga individualismen hållas tillbaka? Och i väntan på vadå?”, men hon tycks inte ha koll på att det är det duktiga flick-idealet som är med och skapar den ansiktslösa, underbetalda flock som bara lyder.
Min största kritik mot boken är just ordet ”flicka”. För allt som Ohlsson krigar mot – att kvinnor kapar sin kompetens för att patriarkatet inte tål den, att kvinnor blir dåliga på att kräva pengar och makt – får sin naturliga förklaring med idealet att kvinnor ska vara flickor genom livet. När Ohlsson debatterar mot en manlig kortare motståndare i tv reagerar hon på att han ställs på en låda för att bli en jämlik motpart till hennes 178 centimeter. Men det är klart, han debatterar ju mot en flicka? Och så länge det är en lång tioårig flicka som står i talarstolen, utan en kvinnas sexualitet, skavanker eller sårbarhet, så kommer det att vara enkelt att skratta bort henne när hon leker kvinna med makt.
Nedlagt i försvaret av den duktiga flickan ligger föreställningen att om man bara spelar sina kort rätt här i samhället, stretar och utbildar sig, så ska man få sin rättmätiga belöning. Detta är Ohlssons credo. Men det funkar ju inte så, eftersom samhället är mer komplext. I exemplet Hillary Clinton blir detta övertydligt. I en rättvis värld hade Clinton tagit makten, men det var Trump som vann. Vad drar vi för slutsatser? Att Trump borde bli mer som den duktiga flickan? Ja, om vi får tro Ohlsson. Men vad hade hänt om Hillary Clinton, som den begåvade politiker hon är, hellre än att vara duktig-flicka-utan-sprickor faktiskt breddat spelplanen för hur en sammansatt kvinna får vara i offentligheten?
Jag skulle önska att Ohlsson istället för att skriva en förenklad pepp-bok utvunnit tyngre guld ur den mångbottnade historia som hennes politiska och litterära förmödrar skänkt henne, de som inte var duktiga flickor utan kvinnor som skapade.
För att kunna skriva, skrev en gång Virginia Woolf, måste en kvinna ”döda ängeln i huset”, det vill säga göra sig av med det krav på självuppoffrande godhet som kvävt henne genom årtusenden.
Är det där vi står?
”Som din fiende ser ut, så ser ditt motstånd ut”, skrev Nina Björk i slutet av 1990-talet. Vi hade precis dödat ängeln i huset, och så kom politiska pojkar som Putin och Trump och gjorde oss till flickor igen.