Den finländske författaren Tommi Kinnunen gjorde en braksuccé 2014 med debutromanen ”Där vägarna möts”. Den nominerades till Finlandspriset och har översatts till flera språk. Kinnunen är lektor i franska vid Åbo universitet. Nu kommer en fristående fortsättning på debutboken ”Ljuset bakom ögonen”. Snygga och mediemässiga debutanter har en tendens att bli hajpade. Men det hör ju till det litterära spelet.
Romanen utspelar sig i norra Finland under andra världskriget och i 1950-talets Helsingfors och andra platser fram till 2000-talet. Huvudpersoner är den blinda Helena och hennes kusin Tuomas. I likhet med debutboken är ”Ljuset bakom ögonen” en släkthistoria som återges genom klipp mellan olika tidsperioder. Greppet att berätta om huvudpersonerna i vartannat kapitel känns inte speciellt originellt. Det är en dramaturgi som också används i tv-serier.
Kinnunen är väldigt detaljerad i sitt berättande och det fungerar när fokus ligger på den blinda Helena. Hon upplever världen genom hörseln, känseln och framför allt lukter då hon identifiera föremål och skeenden. Men annars har de detaljerade beskrivningarna en tendens att stanna upp berättelsen. Kinnunen använder sig också av antydningar som berättarmetod och egentligen är ”Ljuset bakom ögonen” antydningarnas bok. Det som händer sker under ytan och personerna i boken är på sätt och vis blinda i sina egna liv. Eller blinda lekbollar för ödet.
Ett starkt parti i boken skildrar familjens plötsliga evakuering i natten från hembyn eftersom ryssarna närmar sig. Det är under vinterkriget och händelseförloppet skildras av den sexåriga Helena som ingenting förstår. Fadern lider av posttraumatisk stress efter de svåra krigsupplevelserna. Han sluter sig inom sig själv och blir en främling i familjen. Till sist hamnar han på mentalsjukhus. Människor förändras, livet förändras, men måste ändå levas.
Då hon är nio år, skickas Helena iväg till en skola för blinda i Helsingfors där hon vantrivs. Kvar i norra Finland blir henens älskade lillebror Johannes. Kinnunen kommenterar: ”Avsked är linjaler med vars hjälp man dra gränser mellan sig själv och världen.” Senare kommer Tuomas, som blivit medveten om sin homosexuella läggning, till Helsingfors för att studera.
”Ljuset bakom ögonen” är en väldigt ojämn bok. Bäst är barndomsskildringarna där språket får en särskild poetisk lyster. Men det förekommer för många transportsträckor då prosan blir platt och berättelsen tappar fart. Det gäller framför allt skildringen av gaybarerna i Helsingfors på 70-talet.
Att förlora sitt hem och ständigt vilja komma hem igen, att vara annorlunda och ingenstans finna gemenskap är temat i ”Ljuset bakom ögonen”. Grundtonen i boken är elegisk med stråk av sorg och saknad. Men där finns även utrymme för humor och livsglädje.
Den centrala frågan är om det existerar något bestående i livet. Tiden tycks röva bort allt. Livskampen får mening varken av religionen eller politiken. Släkten är allt. Är det så i Finland? Och varför vill finska män desperat bli pappor? Tillhör det machokulturen i vårt grannland?
Tommi Kinnunen är en medelmåttig författare med fäbless för sentimentalitet. Även om det förekommer starka avsnitt i ”Ljuset bakom ögonen,” verkar han alltför ofta tappa intresset för sin egen roman då han låter berättelsen bara lunka på.
Till sist tappar jag också intresset för boken trots att jag dricker massor av kaffe och frossar i semlor. Mmm, goda semlor det här.