Det må vara självklart att vara feminist, men enkelt är det inte alltid. Visst – den teoretiska ansatsen att erkänna ojämställdhet mellan könen och att detta måste ändras må vara simpel nog, men sedan då? Feminism i praktiken är inte sällan både snårig och strävsam: vi är alla barn av samma struktur. Och om det nu är knepigt nog för oss vuxna att lära oss leva feministiskt, hur svårt är det då inte att koka ner rörelsens praxis till lagom barnmatsportioner för våra barn?
Med det tunna manifestet ”Brev till en nybliven förälder – ett feministiskt manifest i femton punkter” av Chimamanda Ngozi Adichie i handen känns det inte som att uppgiften behöver vara så svår ändå. Efter succén med ”Alla borde vara feminister”, som utkom för ett par år sedan, ger sig den nigerianska superstjärnan på uppgiften att utveckla sitt budskap om feminism för alla.
”Hur ska jag göra för att fostra min dotter feministiskt?” Frågan fick författaren av en nära vän och hennes brevskrivna svar är innehållet i manifestet. I femton punkter listar hon förälderns feministiska att göra-lista. Varje punkt inleds med rådet sammanfattat i en mening. ”Lär henne att könsroller är nonsens”, ”Prata aldrig äktenskap som prestation” och ”Tänk på hur du bemöter henne och hennes utseende” är exempel. När de femton punkterna kopplas ihop målas en öppen och tolerant förälder upp. En som normaliserar det som är annorlunda, som motiverar till läsning och karriär, som förespråkar norm- och språklig kritik.
Nog för att manifestet heter ”Brev till en nybliven förälder” och till synes riktar sig till föräldrar generellt. Men det är viktigt att komma ihåg att innehållet är riktat och att mottagaren är en presenterad individ, närmare bestämt en mamma till en dotter. Och det är betydelsefullt för läsningen. Eftersom feminismen grundar sig på det ojämlika maktförhållandet mellan män och kvinnor så kommer råden till en mamma kring hur hon ska uppfostra sin dotter feministiskt att skilja sig från hur råden skulle se ut om de riktade sig till en pappa med en son. Råden att lära sin dotter att hon inte behöver vara omtyckt eller ska se äktenskapet som livets främsta mål hade säkerligen varit utbytta mot andra i en bok riktad till män.
Upplägget är likväl effektivt och resultatet strålande. Mer heltäckande och tydligt går det knappast att få på 75 sidor. Och framför allt har Adichie lyckats skapa ett manifest, utan skuldbeläggande pekpinnar, som med lätthet gör nytta i handen på vilken feministisk novis som helst. Nu väntar jag bara på motsvarande bok för männen och deras pojkar.