Philip Teirs andra roman vill mer än den levererar. Men ”Så här upphör världen” är ändå ett kliv mot den stora berättelse som författaren har föresatt sig att skriva.
”Fortsättningskriget” hade naturligtvis varit den logiska titeln på den finlandssvenska författaren Philip Teirs uppföljare till debutromanen ”Vinterkriget”. Det tipset fick han i varje fall av en äldre landsman som uppskattade referenserna till de krig mot Sovjetunionen som blivit en del av den finska självbilden.
Nu handlade förstås ”Vinterkriget” mer om ångestriden övre medelklass som krackelerar än om stelfrusna skidskyttar som kastar molotovcocktails, men tipset, som Teir har berättat om i samband med lanseringen av uppföljaren, har ändå sina poänger.
Philip Teirs andra roman ”Så här upphör världen” tar nämligen vid där den första slutade. Inte för att karaktärerna är desamma, eller för att berättelserna sitter ihop – det handlar inte om någon bokstavlig uppföljare – men Teir låter sina karaktärer vandra över samma slagfält. Det är de mellanmänskliga relationerna inom den borgerliga familjen som både älskar och föraktar sig själv som står i centrum, och spelplatsen är en akut samtid.
Julia är författare och kämpar med en uppföljare till sin relativt väl emottagna, till och med översatta debut. Erik arbetar med IT, ska strax bli av med sitt jobb på ett stort varuhus och har svårt att glömma att han faktiskt var med och startade den där appen som har gjort hans tidigare kollega både rik och berömd. Tillsammans har de ett liv och två barn: Alice som är på väg in i tonårens förvirrande limbo och Anton, som med visheten hos en lillgammal tioåring funderar på om han verkligen måste intressera sig för världen som pågår utanför det egna jaget.
Det mesta ser bra ut, men under den skimrande ytspänningen är bubblan möjligen tom. Julia och Erik träffades under studietiden och när fyrtioårsdagen står för dörren funderar båda två om framtiden verkligen blev som det var tänkt. Men kanske kan en lång rustik sommar i Mjölkviken, där Julia tillbringade sina barndomssomrar, få den vackra ytan att gå lite djupare.
Det fungerar inte oväntat bara sådär. Stugan dras med en kväljande lukt av dy, Julia får skrivkramp, Erik dricker öl istället för att hitta en lösning på sin nyvunna och hemliga arbetslöshet, barnen har mobilspel och instagram. I grannvillan härjar dessutom Rörelsen, som med en karismatisk ledare har lämnat den globala miljörörelsen för att invänta det postapokalyptiska samhället.
Med den bittra eftersmaken efter en occupy-rörelse som inte nådde målen, ilsket pubertala hashtags, tidningskriser och aktuella rationaliseringar på den finlandssvenska arbetsmarknaden gör Philip Teir sitt yttersta för att placera sin berättelse i vår samtid på det där liksom naturgivna sättet som oftast är förbehållet författare som lystrar till ledord som ”stora” och ”amerikanska”. Den humor som fanns i den första romanen, och i de samlingar av dikter och noveller som föregick den, är dessutom nedtonad på ett sätt som stämmer med de stora förebilderna.
Riktigt ända fram når Teir emellertid inte. De narrativ han bygger upp tar en väldig ansats och famnar något stort, men där formen kräver en elegant avslutning dör berättelsen bara ut. Men det är ändå tydligt att Philip Teir tagit ytterligare ett steg i den riktning han har utstakat. Det som imponerar mest är hans lediga sätt att skifta perspektiv mellan sina olika karaktärer. Och precis som hans tre tidigare böcker är ”Så här upphör världen” svår att lägga ifrån sig.