Okej, så vem har koll på sin Ellen Rydelius?
Ingen?
Sista skolveckan visade jag mina studenter en dokumentärfilm om Nora Ephron. Ingen visste vem hon var, alla var tacksamma över att ha fått veta. (Om du inte heller vet – kolla upp.) En filmvetare frågade nyligen: Du vet filmen ”Flickorna”, av Mai Zetterling? Nä, ingen aning. Men jag hade velat veta. Och Beyoncé frågar, på sitt senaste album, om vi känner till Julie Dash – författare och filmare av ”Daughters of the Dust”, som är en av ”Lemonades” referenser. Men vi vet inte.
Nu vet vi.
Som tur är, har litteraturforskarna koll. De kan prägla historieskrivningen, se till att kvinnliga konstnärskap inte slutar i fällan av att vara glimtar på sin samtidshimmel, små stjärnbloss, perfekta kryddor – men inga maträtter som liksom hamnar på menyn. Jag kan inte stå ut med att den enda kvinnliga nittonhundratalsförfattare svenskar har koll på i alla lägen är Astrid Lindgren. Och andra måste dammas av, återupptäckas: wow, Bang var faktiskt en betydande röst i sin samtid!
Carina Burman har tecknat ett härligt slags biografi över Ellen Rydelius, en av Sveriges främsta resehandboksförfattare. Under trettio år, mellan 1927 och 1957, gavs hennes pionjärverk Rom på 8 dagar ut i tio upplagor. Hennes status som modernt ”guideboksorakel” sammanföll med att turismen ökade och att medelklassen växte i Sverige. Det var en nyvaken grupp resenärer som kanske sökte just det slags förtroliga röst som Ellen Rydelius skrev fram i sina texter. Kändes det tryggt att ha henne med på resan? Burman visar att stilen var viktig, den hade ett ”vi”-tilltal, en blick som låg nära läsaren och som slingrade sig genom staden, till synes oplanerat men mer systematiskt än man kunde tro.
Rydelius kärlek till Rom var personlig – liksom hos Burman – och det är intressant att följa med på resan ända från barndomsåren i Norrköping, via studentåren i Uppsala, in i vad som kom att bli en drivkraft för författaren att förflytta sig och upptäcka världen, och skriva om det. I skildringar av kvinnliga författarskap är det lätt att denna sida av arbetet tappas bort. I SVT:s tv-serie om Kerstin Thorvall (2016) verkar författarskapet ha kommit till av en slump, som om det egna begäret att skriva inte fanns. Och i Kristina Lindströms fina dokumentär över Astrid Lindgren – ”Astrid” (2014) – skildras författaren något mer som privatperson än som yrkesperson.
I Burmans bok finns alla delar, och det ligger ett minutiöst forskningsarbete bakom. Här redovisas förlagskorrespondens, betydelsen av relationer till kollegor, ekonomiska spörsmål, marknadsföring samt de olika upplagornas språkliga omarbetningar. Vi får veta om förlagor och inspirationskällor (”För det står i Baedeker”, säger man ute i Europa, skriver en kritiker om hennes föregångare – ”här hemma arbetar vi med begreppet Rydelius.”).
Och så, förstås, Rom. Denna särskilda europeiska stad, som av Goethe gett upphov till sentensen: ”Den som känner Italien och särskilt Rom väl, han blir aldrig mer verkligt olycklig.” Rom, Rom! En stad som i Europas kapitalistiska inferno kanske fortfarande andas historia och sinnesro, det går att gå genom staden och inte vara på väg någonstans, och det enda du kommer att vilja köpa är ett glas vin och en pizza.
Rydelius blick på italienarna är exotifierande, men kanske är det också en upplevelse av att äntligen få komma hem. Rydelius kände sig fel i Sverige, åbäkig, kraftig, för mycket – hon behövde vara på evig väg härifrån, så att hon fick ”leva randigt”. Och trots genrens populära snitt tar hon ställning mot fascismen.
Så varför är hon intressant just nu? Litteraturforskaren Carina Burman har i en tidigare essä om Rydelius skrivit att hon gärna ”söker sig till det perifera, kanske halvt bortglömda, det som med ett nödrop slipper undan soptunnan och blir kvar i stadsbibliotekens magasin.” Ett litteraturpolitiskt ställningstagande, osvikligt coolt, men när den europeiska samtiden ser ut såhär? När vår civilisation snart kan läggas till de man kliver över i det gamla Rom?
Ibland är det extra synd att litteraturforskare (trots den mer populära genren) är dåliga på att ösa in vår tids frågor i sina texter, skildra vilken botten i dåtiden som är botten här och nu, som om det fanns något evigt – Rom – som bara finns och finns, bara man blundar och njuter. Jag vet inte om Burmans egen Romkärlek räcker för oss läsare att ha som samtida ankare – för den är inte så starkt framskriven, inte så Rydeliuskt inkluderande, som författaren tycks ha önskat.