Flyktingbarn har varit ett slagträ i debatten rätt länge nu. 2009 publicerade Gellert Tamas ”De apatiska” där han visade hur barn med posttraumatiska stressyndrom hade börjat beskrivas som ett problem i medierna. Då kallades de ”simulanter” och ledarskribenter på våra största morgontidningar ifrågasatte huruvida dessa barns lidande var äkta.
I efterhand är det uppenbart att det var då empatinivån började sjunka i den svenska debatten. Då krävde skribenter att de apatiska skulle stiga upp ur sjuksängen och att läkare skulle friskförklara uppenbart sjuka barn. Idag har debatten förråats ytterligare. Numera talas det om ”de ensamkommande” som en särskilt farlig kategori som kommer hit för att sprida sin våldtäktskultur och begå stölder. Sakta men säkert närmar vi oss medkänslans nollpunkt.
Men vilka är egentligen dessa ensamkommande flyktingbarn? Och vad gör de här? En som har försökt reda ut det är journalisten Katia Wagner som 2013 publicerade ”De förlorade barnen”. Det var ett skakande reportage som visade hur barn som flytt från krig utsattes för nya övergrepp i Sverige, ofta i form av prostitution och tvångsarbete.
I dagarna publicerar hon den uppföljande boken ”Pojkarna och de ensamma poliserna”. Den handlar om de marockanska gatpojkar som kommit de senaste åren och precis som föregångaren är det ett reportage om övergrepp och utsatthet.
I centrum för berättelsen står två poliser som sedan flera år uppmärksammat de marockanska pojkarna. De hade länge jobbat runt Sergels torg i Stockholm för att hjälpa gatubarnen när de började observera en förändring. Marockanerna betedde sig på ett annat sätt än exempelvis afghanerna: de drog runt i gäng, var skräniga och synbart påtända. Och här måste man vara ärlig: brotten ökade påtagligt. 2012 var 194 ensamkommande misstänkta för våldsbrott i Stockholm. 2014 var siffran 857.
I boken följer Wagner polisernas kamp för att hjälpa pojkarna. Bland annat får vi träffa Rahman som flydde från en pappa som ville att han skulle slåss för IS. Väl i Sverige blev han kidnappad av en man som våldtog honom och tvingade honom att ta kokain.
Vi får träffa Ahmad som sover med fönstret öppet hos sin fosterfamilj för att inte vänja sig vid värmen utifall han får avslag på sin visumansökan.
Historierna är i nästan samtliga fall horribla. Samtidigt noterar poliserna att detta är barn som säljer droger och begår våldsbrott. Men ledningen tar inte problemet på allvar. När barnen försvinner bryr man sig inte om att eftersöka dem och spaning efter förövare är sällsynt. Mellan 2012 och 2015 anmäldes 70 fall av misstänkt människohandel. Inget av dem ledde till åtal.
Det är en drabbande bok som Wagner har skrivit som förhoppningsvis kan den leda till att mera resurser läggs på att hjälpa barnen. Wagners poäng är att gatpojkarna är både är offer och förövare – på samma gång. Och detta får inte glömmas bort: det handlar om barn, även om de begår brott.
Möjligen hade dock reportaget tjänat på att bearbetas under ytterligare några månader. För även om den till skillnad från föregångaren har en sammanhållande berättelse i de två polisernas arbete ger den känslan av att vara skriven i hast. Hårda fakta saknas och som läsare får man aldrig svar på varför just marockanerna beter sig som de gör. Jag förstår att Wagner ville ha ut boken snabbt, men troligen hade den tjänat på att publiceras som en artikelserie istället.