Ibland kan man höra Roberto Saviano uttrycka ånger. Det är inte koketteri. Hade han fattat konsekvenserna när han i ungdomligt övermod trotsade camorran, så hade han gjort det på ett lite annat sätt. Kanske uttryckt sig mer inlindat? Kanske undvikt att ropa ”ni är ingenting! Ni är värdelösa!” på gator och torg i hemorten Casal di Principe. Vi andra får vara tacksamma att dumdristigheten slungade ut honom i ett oåterkalleligt upplysningsarbete, och att han inte backar.
”Att skriva är för mig att hämnas. Hämnas för att man inte ville att jag skulle berätta dessa historier, utan att jag bara skulle skriva historier i pastell. För om du känner till dessa historier, har du redan börjat förändra världen”, sa Roberto Saviano då han presenterade sin nya roman La paranza dei bambini – Blodsleken - i Rom förra året.
Blodsleken är en roman som ligger mycket nära verkligheten. De senaste åren har tonårsgängen (så kallade paranze, trålare) tagit över det centrala Neapel. I maktvakuumet efter de gamla bossarna, som hoppat av, blivit mördade eller sitter i isolercell, har en ny generation camorra växt fram, mer eller mindre löst knuten till de gamla familjerna och klanerna (eller ”systemen”, som camorran själv kallar det). Det här är ungdomar som sällan hinner uppleva sin tjugonde födelsedag. De kallas ”Camorra 2.0" eller ”camorra social”. De trollar på nätet, använder äkta och falska profiler på facebook (flejma och gaslighta kan vara smart i ett krig), beundrar IS, Mussolini och Che Guevara lika mycket, och vill inte ta order från någon.
Som Emanuele Sibillo – den ”baby boss” (unga bossar kallas så i italiensk press) som är en av dem Saviano utgått ifrån då han skapat sin huvudperson. Emanuele Sibillo var den som grundade det gäng i stadsdelen Forcella som terroriserade stora delar av innerstaden med utpressning och vilda skjutningar under några år, innan han blev mördad 2015. Och ja, hans Facebookprofil finns kvar, med hjärtan och personkult och allt, och verkar på något sätt tonårsnormal.
Nicolas Fiorillo, huvudpersonen i Savianos roman, går på Estetiska gymnasiet, han kommer alltså inte ur Neapels trasproletariat och heller inte ur någon ”Familj” (hans blod är inte adligt, ur camorrasynvinkel). Han har en ganska vanlig småborgerlig bakgrund (pappan är gymnastiklärare, mamman driver en tvättinrättning).
En dag kontaktas hans tonårsgäng, som dittills mest drivit runt och sysslat med mobbing och annat ofog, av en camorrista som behöver hjälp med lite av varje. Haschförsäljning, servering på ett camorrabröllop, lite vakthållning. Efter att Familjen Striano i kvarteret Forcella (mer eller mindre verklighetens familj Giuliano) börjat samarbeta med rättvisan, är maktbalansen rubbad och risken är att folk från andra kvarter tar över. En försvagad underboss behöver förstärkning.
Nicolas och hans kamrater nappar på äventyret, de vill bli rika och umgås med höjdare på den fina restaurangen i Posillipo. Men deras kontaktman inom camorran (som kallar dem sina barn) måste gå under jorden, och Nicolas bestämmer att de själva ska ta över Neapels innerstad. Inte jobba för någon annan. De lär sig skjuta på eget bevåg, knyter kontakter med marginaliserade camorrister här och där, börjar med utpressning och siktar på att ta över hela Neapel.
Savianos roman är en bladvändare utan att vara romantiserad, i strålande översättning av Ida Andersen (som har fått ersätta napolitanskan i dialogerna med ett slags svensk sociolekt från den unga kriminella världen, det enda möjliga dådet hade blivit krystat att välja en svensk dialekt).
Konkretionen i berättelsen gör att härvan av tillfälliga allianser i ”Systemet” (vänskaper som blixtsnabbt övergår i fiendskap) blir överblickbar: läsaren förstår hur det obegripliga kaoset uppstår.
Nicolas gillar Machiavelli, och överraskar sin lärare på Estetiska gymnasiet med en uppsats där han utvecklar sin livsfilosofi.
”De enda som finns är de som knullar andra och de som blir knullade. Dessa grupper finns överallt och har alltid funnits. De som blir knullade verkar inte alltid vara sådana, ibland låtsas de vara knullare, precis som det naturligtvis finns det omvända, alltså att de som verkar vara knullade i själva verket är grymma knullare. /…/ Att verka besegrad eller att ta till tårar eller gnäll är typiska strategier för en knullare. /…/ Man kan inte ha medkänsla som yrke”.
Den psykologin finns lite varstans. Blodsleken skildrar inte hela Neapel i all dess magnifika ambivalens - och inte bara Neapel.