"Utan ritualer blir vi inte bättre än djur, dömda att vegetera och överleva. Utan gränser blir vi vilsna i oss själva. Lagen gör oss till människor." När Leif Zern mot slutet av sin självbiografiska Kaddish på motorcykel närmar sig kärnan i det som hans far lärt honom om judendomens lagar, är det något som faller på plats. Jag kan se varför ritualer (i allmänhet och judiska i synnerhet), trots en tämligen övertygad ateism, alltid utövat en lockelse på mig. Det är gränsen som är det avgörande, eller om man så vill; formen, upprepningen, mönstret. Det där till synes bestämda och fixerade i en värld som alltid och oundvikligen är kaotisk och obeständig till sin natur.
Det behöver man ju inte religion till, kan ni invända. Och det är sant. Alla människor skapar någon form av ritualer i sitt liv, vare sig det handlar om familjetraditioner eller beteendemönster. Men de ritualer som är en del av ett större system och en längre historia, har ändå drag av något mer stabilt än de mönster och ceremonier vi skapar helt på egen hand. Låt vara att det kan vara en chimär, men människans behov av att förhålla sig till ett mönster, vare sig man väljer att följa eller bryta mot det, tycks vara konstant.
Leif Zern är född 1939, bosatt i Uppsala men uppvuxen i Stockholm med en judisk far och en mor som efter regelmässigt antal prövningar tilläts konvertera till judendomen. Kaddish på motorcykel är hans berättelse om detta; om mamman, pappan och den uppväxt i judendom han fick. Att det var en alldeles särskild tid att växa upp i som jude i Sverige är uppenbart - Zern är född samma år som Andra världskriget bröt ut. Men även om utblickar mot världen inte saknas, även om Zern i korta ögonblick ger läsaren bilder av vardaglig antisemitism, så är boken en på det hela taget rätt isolerad berättelse. Den är hans lilla universum under en begränsad tid, fram till faderns död på 1970-talet.
Då är Leif Zern en vuxen man, redan etablerad kritiker och kulturskribent, men om detta får läsaren inget veta. Det enda som ger några hintar om vilka vägar hans liv skulle ta, är berättelserna om den flitiga bokläsningen och det första besöket på Dramaten. Kaddish på motorcykel är en uppväxtskildring, en i huvudsak redogörande beskrivning av balansgången mellan rättrogenhet och avsteg från densamma, och i den uppväxten finns säkerligen en stor del av förklaringen till hur Zerns eget liv kom att gestalta sig. Men när man inte mycket får veta om resultatet, blir förklaringen lite hängande i luften. Och jag saknar berättelsen om Leif i detta.
Det är ett ömsint porträtt av en familj, men också ett mycket balanserat sådant. Att mamman i ett slags tyst samförstånd inom familjen tog med den lilla Leif för att äta paltbröd med fläsk hos en moster en gång i veckan är visserligen ett rätt rejält avsteg från judendomens påbud, liksom det faktum att pappa fiskade och åt kräftor varje år. Men mer avslöjande och skitigt än så blir det aldrig. Missförstå mig rätt, det finns absolut inga krav på att alla som skriver sitt liv ska vara bekännande à la Knausgård, men det går heller inte att komma ifrån att blottor och sår gör en människa begriplig. Och Leif Zern själv förblir något av en anonym betraktare i sin uppväxtskildring, trots att han rimligen borde vara dess huvudperson.
Med det sagt vill jag ändå understryka att Kaddish på motorcykel är en självbiografi av det slaget som är både intressant och lärorik att läsa. Det är en inblick i ett liv, ett utsnitt av en familjs tillvaro, vilket i ett vidare perspektiv är en absolut nödvändighet för att vi ska kunna förstå våra medmänniskor. Andra människors erfarenheter och minnen borde per definition vara angelägna för oss - åtminstone om den som berättar om dem behärskar det. Och det gör Leif Zern. Till synes helt utan ansträngning för han läsaren vidare genom berättelsen, de vardagliga händelserna och de religiösa ritualerna sida vid sida. Bristen på friktion är lika proffsig som behaglig, men riskerar också att bli en smula tråkig. Zern vet alltför väl vad han ska berätta och hur han ska göra det - det är omöjligt att föreställa sig att han själv blivit överraskad av vad som kom upp under skrivandets gång.
Boken inleds med ett citat av Isaac Bashevis Singer: "- Tror ni att de döda lever? - Antingen lever de döda eller också är de levande döda." Och det är i skildringen av döden och livet, hur vi levande fortsätter att levandegöra de döda, som Zerns bok är som allra vackrast. Jeanette Winterson skriver i sin självbiografiska bok Why be happy when you could be normal? om hur det förflutna inte är så fixerat som det linjära synsättet gör gällande: "We can return. We can pick up what we dropped. We can mend what others broke. We can talk with the dead." Och det är nog precis det som Leif Zern gör i Kaddish på motorcykel.