Att flyga och falla. Leif GW Perssons klassreseberättelse rör sig mellan Ikarosmyten och mardrömmar om att tappa fotfästet. ?Berätta varför sådana som jag envisas med att flyga mot Solen trots att vi egentligen inte har där att göra.?
Första gången jag läste om Leif GW Perssons klassresa var i en artikel i Expressen för några år sedan. Nu kommer boken. Att den heter Gustavs grabb är ingen slump. Relationen till pappan är som en kärlekshistoria som löper genom Leif GW Perssons liv. Med mamman är det betydligt mer komplicerat. På ett sätt är det en lika välkänd som tröttsam historia: hjältepappan och den hemska mamman. Men det är ju lätt att säga för den som betraktar
historien utifrån.
Pappan skildras genomgående i ljusa toner. Det var också pappan som en söndagseftermiddag något år innan Leif GW Persson började skolan, visade honom läroverket. Pappan hade bestämt att hans son skulle dit. Sonen skulle "kostas på". Sonen skulle få det lättare än vad pappan själv hade det. Så blev det. Och så blev det inte.
Leif GW Perssons historia är en berättelse om en klassresa och konsekvenserna av den. På klassresans plussida finns att han tidigt blir ekonomiskt oberoende. Han kan köpa vad som helst till sina barn, redan innan de har hunnit peka. På minussidan finns annat: ätstörningar och självskadebeteende, de manliga varianterna. För han skär sig inte i armarna. Han super ner sig, tröstäter ohämmat. Dricker för att få tyst i huvudet, för att inte jobba ihjäl sig.
Arbetet ja. Det spelar rätt stor roll var det äger rum någonstans. När GW Persson beskriver sitt arbetsrum på gården i Sörmland säger det en hel del om vart det är han har rest. Gustavianskt skrivbord, en antik matta, jakttroféer. Och en inramad deklaration. Det är hans morfars från 1928. Leif GW Persson skriver: ?Under det här året kommer jag också att tjäna mer pengar än vad min Morfar tjänade under sina tjugo bästa år.? Jag funderar över vad det är som gör att han måste ha den där deklarationen på väggen. Kanske är det av samma anledning som att han ibland får "folkliga skov", som han uttryckte det i en intervju nyligen. Då måste han till kvarterskrogen för att få höra någon som säger "Tjena Leffe!". Sedan är han tillbaka på finkrogarna igen.
Ändå lämnade han dem som kallade honom Leffe. Lämnandet är ofta klassresenärens smärtpunkt. Klassresan ska helst vara utan returbiljett, annars blir den en misslyckad sådan. Det är något han själv rör vid i boken, när den är som bäst: "Klassresa? Du lämnar något som du inte längre vill eller kanske inte ens vågar kännas vid. Lämnar några som du inte längre känner och som kanske inte ens vill känna dig. För att istället hamna på ett ställe där hjärtat i ditt bröst plötsligt kan ersättas av ett svart hål där du när som helst kan falla handlöst och huvudstupa rakt ner."
Ulf Lundell dyker upp i huvudet flera gånger när jag läser Gustavs grabb. Det är något med dessa män och deras klassresor: en närmast manisk produktivitet, supandet, kvinnohistorierna, omåttligheten. Men hos Leif GW Persson ser jag mer av en kritisk blick på sig själv än vad Lundell brukar ha. Leif GW Persson vet att det han skriver är en vit, heterosexuell mans klasshistoria. Det innebär inte att jag inte blir störd. Som här: "Först vid vuxen ålder upptäcker jag att kvinnor i min egen ålder också kan tänka och tala.". Byt ut ordet "kvinnor" till "män" i meningen. Och föreställ dig att en kvinnlig klassresenär skulle ha skrivit den meningen. Nej, just det. Det skulle hon inte.
Att klassreseberättelser har fått så stort genomslag i Sverige, i ett samhälle där det har blivit allt svårare att göra en klassresa uppåt, är knappast en slump. Klassresan gör sig dessutom ofta bra i litteraturen. Där finns Torbjörn Flygt, Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Kristian Lundberg. Berättelserna handlar ofta om rotlöshet, dåligt självförtroende, skam. Det är inte så konstigt.
Klass är djupt infogat i människors personliga historier. Men klassreseberättelser är inte bara uttryck för en individuell erfarenhet. De är också en gestaltning av att byta position i ett klassamhälle, som bygger på att det som associeras med arbetarklass ses som mindre värt.
När jag läst klart tänker jag först att Leif GW Perssons bok hade mått bra av att koncentreras. Hade jag fått önska skulle han ha skrivit en betydligt kortare bok, en mindre yvig sådan. Som Ronny Ambjörnssons klassresenärspärla Mitt förnamn är Ronny. Sedan tänker jag att hade han skrivit en sådan bok, ja då kanske det inte längre hade varit Leif GW Perssons historia.